Varför uppstår högerextrema partier? Varför lyckas de? Den frågan är kanske mindre intressant i ett Europa som idag har massvis av dem. Viktigare frågor som bör ställas och besvaras är hur de förändras, varför de får inflytande eller varför de ibland misslyckas.
Men det är inte ointressant att förklara hur de uppkommer. Ibland kan det vara av ren nyfikenhet. Eller ett forskningsintresse. Eller så kan det vara för att man söker stödja en ideologisk uppfattning av samhället. Om man exempelvis kan förklara de senaste trettio årens framväxt (i Europa) av högerextrema partier med att det skett samtidigt som vi haft ökad inkomstojämlikhet. Då har vi ett starkare case för fördelningspolitik och ökade skatter. Om det är att det skett ett paradigmskifte bland ideologier då har man ett argument för andra sätt att agera. Eller om det beror på att motsättningarna och skillnaderna mellan höger och vänster minskat då har man ännu ett dagspolitiskt argument.
Den första ordentliga förklaringen, som på väldigt många håll, inte minst bland köksborden och på arbetsplatserna fortfarande är vanlig, till högerextrema partiers framgång är teorin om modernitetens förlorare. Nedläggningen av industrier, ökad arbetslöshet och outsourcing till fattigare länder bidrar till att många människor får drastiskt sämre livsvillkor. Sämre socialförsäkringssystem och otrygghet leder till att folk söker sig bort från etablerade politiska val till enkel populism. Begreppet "Modernitetens förlorare" myntades av forskaren Hans Georg Betz och var relativt vanlig som förklaring till högerextremismens framgång under 1990-talet.
Men flera forskare inom området började notera att olika länder i Europa fick olika starka högerextrema partier, och vissa länder fick inga framgångsrika partier alls. Det gick således inte att utifrån arbetslöshetsnivåer, antalet socialbidragstagare, socialförsäkringarnas omfattning se ett direkt samband med ökat stöd för högerextrema partier. Exempelvis misslyckades Ny Demokrati under en djup långkonjunktur i Sverige och Sverigedemokraternas stora tillväxt (2006) ägde rum under en högkonjunktur. Och det finns andra exempel på mycket ojämlika länder som saknar högerextrema partier, jämlika länder som haft dem mycket länge etc.
Exempelvis var många länder i Östeuropa förskonade högerextrema partier under 90-talets första år, då man befann sig i djup ekonomisk kris efter kommunismens fall, med minskad bnp på uppemot 30% och en arbetslöshet på liknande nivåer, istället växte de högerextrema till sig först under slutet av 90-talet när tillväxtkurvorna pekade uppåt. Exempel på detta är Rumänien där PUNAR förde en tynande tillvaro innan Storrumänska partiet blev största oppositionsparti under valet 2000. Dessutom är det under sent 90-tal som många av dessa länder fick mer utvecklade socialförsäkringssystem.
Forskaren Cas Mudde har hävdat att socioekonomiska faktorer som arbetslöshet, utbildningsnivå och andra faktorer enbart förklarar varför högerextrema partier överhuvudtaget existerar. Men de förklarar nästan inget av skillnaderna i deras framgång. Och till slut, 2002, släppte även Betz sitt påstående om att man kunde förstå de högerextremas framgångar genom att studera modernitetens förlorare. Partiforskaren Elisbeth Carter tittade även hon i sin bok The extreme right in western Europe: Success or Failure
på vad som faktiskt gett upphov till framgångsrika högerextrema partier. Och kunde då konstatera att även om demand (behov efter vissa partier)
är ett nödvändigt kriterium för att högerextrema partier ska uppstå så
förklarar det nästintill inget av deras relativa framgång.
Oförmågan att förklara de högerextrema partiernas framgångar utifrån ekonomiska faktorer, inom partiforskningen kallat "demand"-faktorer, gav upphov till en kompletterande förklaring:"supply"-faktorn. Annorlunda uttryckt: vad erbjuds? Existerar det en lucka bland etablerade partier? Är valsystemet gynnsamt för det högerextrema partiet? Finns det en stabil och ickekorrupt partiapparat? Sköter sig de högerextrema politikerna? Och hur hanterar de valkampanjer och den förändrade rollen från småparti till riksdagsparti? Men problem uppstod inom partiforskningen. Hur skulle man exempelvis operationalisera något som "framgångsrikt ledarskap", eller "stabil partiapparat". Kanske är det ett skäl till att demand-förklaringen bitit sig fast i det offentliga samtalet. Den är enkel, låter direkt logisk. Supplyförklaringarna upplevs som indirekta och svårmätbara.
Vad man däremot visste var att demand inte var en tillräcklig förklaring, det fanns ett samspel. Man kan uttrycka detta samspelet mellan demand och supply som en marknad. Även om det finns ett behov efter produkt X (dvs parti som har en typ av åsikter) är det inte säkert att det finns en tillverkare av produkten. De kanske inte är seriösa och tvingar konsumenterna att välja näst bästa produkt, ett konservativt eller socialdemokratiskt parti. Och partimarknaden är inte så enkel att efterfrågan alltid skapar ett utbud. Att skapa ett utbud (dvs partier) är nämligen inte det lättaste.
Det är givetvis tråkigt att konstatera att svaret är "komplext" på frågan om vad som skapar framgång för högerextrema partier. Men så komplicerat är det inte. Istället menar jag att olika förklaringar tjänar olika bra till att förklara olika delar av ett partis uppgång och fall. Arbetslöshet, hopplöshet och låg utbildning kan vara ett kriterium för att missnöjespartier uppstår. Men för att de ska konsolideras, konkurrera ut andra missnöjespartier, nå parlament behöver en rad andra kriterier uppfyllas. Tyvärr verkar det som att man i den svenska offentliga debatten har fastnat vid Hans-Georg Betz "modernitetens förlorare". En enkel ekonomisk förståelse för högerextremismens framgångar.