2013-06-27

Varför är högerextrema partier inte framgångsrika?

I förra inlägget skrev jag om varför högerextrema partier lyckas och vilka förklaringar man använt för att förstå denna process. Men vad säger forskningen om misslyckanden? Inte mycket tyvärr. Därför skrev jag min masteruppsats på detta tema. Eftersom det vanliga inom forskningen av högerextrema partier är att man undersöker varför partierna lyckas eller inte blev jag intresserad av varför de ibland lyckas och sedan misslyckas. Det vill säga vad driver tidigare framgångsrika (med framgångsrik menar jag att de kommit in parlamentet) partier till att misslyckas (att trilla ut ur parlament). 

Jag använde Östeuropa under perioden 1989-2012 som studieområde och tittade närmare på sex partier som föll in under kriteriet ovan. I studien ingick Polska LPR, Tjeckiska RMS, Slovakiska SNS, Ungerska MIEP, och rumänska PUNAR samt PRM.

Indirekt ger min uppsats stöd till tesen (som anfördes i förra inlägget) att det är supplyfaktorer som är avgörande för om ett högerextremt parti lyckas eller misslyckas. Framgången för alla partier jag studerade, som förbyttes i misslyckande, var nämligen inte påverkad av arbetslöshetssiffror, fattigdom eller någon annan socioekonomisk faktor. Svängningarna i stöd var nämligen så hastiga att de helt enkelt inte kunde vara konsekvensen av någon socioekonomisk förändring.  Tvärtom kunde jag se (även om jag inte systematiskt använde den typen av data) att flera av de högerextremas misslyckanden sammanföll med allvarliga kriser i de berörda länderna.  Istället gav slutsatserna stöd till tesen att partierna, med Cas Muddes ord, är "oberoende variabler som påverkar sitt eget öde". Men jag fann också att det finns en annan viktig variabel som orsakar misslyckande: hur andra partier agerar.

Vad som istället verkade vara huvudorsaken till att de högerextrema partierna misslyckades efter att först ha lyckats var:

- Partierna misslyckades med att nå upp till förväntningarna som ställs på anti-etablissemangspartier. Om ens främsta komparativa fördel är att man inte är en del av etablissemanget då får man ett problem när man helt plötsligt är en del av den maktapparat man sade sig motarbeta och stå utanför. Ett parti som använder sin "renhet" som ett argument blir vanligen straffade dubbelt så hårt när det visar sig att de har korrupta medlemmar eller missköter rollen som parlamentsparti eller regeringspartner.

- Interna stridigheter var relativa vanliga bland partierna jag studerade. Små sprickor blev snabbt större och avhoppen, vare sig de var frivilliga eller påtvingade fungerade som dominoeffekter. Att befinna sig utanför parlamentet är i någon bemärkelse tryggt, förväntningarna är låga, men när man väl kommit in så är rädslan stor för att falla ut, man försvinner därför snabbt från ett sjunkande skepp. De slutade i regel med partisplittringar (som fallet var med SNS) och dräneringen av viktiga parlamentsledamöter som i sin tur ledde till att all tyngd lades på ledarskiktet. Vilket naturligt leder in på nästa punkt...

- En auktoritär ledarstil kan fungera väldigt bra när partiet är på väg upp i opinionsmätningar, man håller tätt i leden och undviker avvikelser från partilinjen. Men en populär och maktfullkomlig ledare kan bli en belastning när villkoren för partier (exempelvis när man är i ett parlament) förändras. Att gå från en outsiderroll till den parlamentariska arenan förändrar kraven på ledarskapet. Högerextrema partier är sällan så flexibla att de lyckas med den här övergången. Ledare som Jan Slota (SNS) och Vadim Tudor (PRM) var mycket populära, såväl externt som internt, när partierna var på väg upp i mätningarna men deras arrogans och extremismen var en belastning när partierna skulle omvandlas till seriösa partier i parlamentet. 

- "The Black widow effect". I minst två av fallen jag studerade, med troligtvis fler om man vidgar definitionen, kunde jag se att andra partier än de högerextrema på flera sätt anammade retoriken och frågorna som de högerextrema använde sig av. I det polska fallet så kapade Lag och rättvisa (PiS) helt LPRs väljarbas genom att utmåla sig själva som de främsta försvararna av katolska värden i landet. I Slovakien var det paradoxalt nog socialdemokraterna (SMER) som helt drog undan mattan för SNS genom att anamma en nationalistisk retorik, ett drag som kostade dem medlemskapet i den socialdemokratiska internationalen. Denna så kallade "Black widow" effekt går stick i stäv med den gängse uppfattningen i Sverige, med Danmark som avskräckande exempel, att "legitimering" av de högerextrema innebär att deras position stärks. Tvärtom verkar det vara om man ser till Östeuropeiska exemplen. Istället verkar större partier ha oskadliggjort de högerextrema genom att ta några av deras centrala "selling points" som nationalistisk retorik, korruptionsbekämpning och använt dem i sina valmanifest.

Ett genomgående drag som förklarar misslyckanden är att partierna har problem att övergå från en roll till en annan. Om man bygger hela sin idé och ledarstil på att man är "outsider" så blir etablissemangsrollen väldigt förvirrande och villkoren som följer förändrar snabbt möjligheterna till framgång.  I dessa kritiska ögonblick finns även chansen för höger och vänsterpartier att manövrera klokt. I de länder där det finns stabila och fungerande blocksystem så begränsas de högerextremas makt. Om ett block inte fungerar (Rumänien 2000-2002) då blir det storvinst för de högerextrema. Det är således oerhört viktigt med tydligt definierade, välfungerande politiskt block för att högerextrema ska hållas undan den parlamentariska makten.

Det ska sägas att slutsatserna ovan främst gäller för de partier jag studerat. Men Östeuropa är samtidigt ett tacksamt studieobjekt eftersom det där faktiskt, under en begränsad tidsperiod, funnits flera partier att studera, dvs att de är högerextrema och har misslyckats. Att misslyckandena skulle vara orsakade av socioekonomiska förändringar framstår som än mer långsökt än att deras framgång skulle vara beroende av det. Istället verkar det vara en kombination av självständiga val de själva ansvarat för, och strategin från konkurrerande partier som avgjort varför de misslyckats. Men till skillnad från forskningen om varför de högerextrema partierna lyckas så är misslyckandena, som jag visar i min uppsats, väldigt sparsamt studerade. Ämnet behöver således mycket mer uppmärksamhet.

Varför är högerextrema partier framgångsrika?

Varför uppstår högerextrema partier? Varför lyckas de? Den frågan är kanske mindre intressant i ett Europa som idag har massvis av dem. Viktigare frågor som bör ställas och besvaras är hur de förändras, varför de får inflytande eller varför de ibland misslyckas.

Men det är inte ointressant att förklara hur de uppkommer. Ibland kan det vara av ren nyfikenhet. Eller ett forskningsintresse. Eller så kan det vara för att man söker stödja en ideologisk uppfattning av samhället. Om man exempelvis kan förklara de senaste trettio årens framväxt (i Europa) av högerextrema partier med att det skett samtidigt som vi haft ökad inkomstojämlikhet. Då har vi ett starkare case för fördelningspolitik och ökade skatter. Om det är att det skett ett paradigmskifte bland ideologier då har man ett argument för andra sätt att agera. Eller om det beror på att motsättningarna och skillnaderna mellan höger och vänster minskat då har man ännu ett dagspolitiskt argument.

Den första ordentliga förklaringen, som på väldigt många håll, inte minst bland köksborden och på arbetsplatserna fortfarande är vanlig, till högerextrema partiers framgång är teorin om modernitetens förlorare. Nedläggningen av industrier, ökad arbetslöshet och outsourcing till fattigare länder bidrar till att många människor får drastiskt sämre livsvillkor. Sämre socialförsäkringssystem och otrygghet leder till att folk söker sig bort från etablerade politiska val till enkel populism. Begreppet "Modernitetens förlorare" myntades av forskaren Hans Georg Betz och var relativt vanlig som förklaring till högerextremismens framgång under 1990-talet.

Men flera forskare inom området började notera att olika länder i Europa fick olika starka högerextrema partier, och vissa länder fick inga framgångsrika partier alls. Det gick således inte att utifrån arbetslöshetsnivåer, antalet socialbidragstagare, socialförsäkringarnas omfattning se ett direkt samband med ökat stöd för högerextrema partier. Exempelvis misslyckades Ny Demokrati under en djup långkonjunktur i Sverige och Sverigedemokraternas stora tillväxt (2006) ägde rum under en högkonjunktur. Och det finns andra exempel på mycket ojämlika länder som saknar högerextrema partier, jämlika länder som haft dem mycket länge etc. 

Exempelvis var många länder i Östeuropa förskonade högerextrema partier under 90-talets första år, då man befann sig i djup ekonomisk kris efter kommunismens fall, med minskad bnp på uppemot 30% och en arbetslöshet på liknande nivåer, istället växte de högerextrema till sig först under slutet av 90-talet när tillväxtkurvorna pekade uppåt. Exempel på detta är Rumänien där PUNAR förde en tynande tillvaro innan Storrumänska partiet blev största oppositionsparti under valet 2000. Dessutom är det under sent 90-tal som många av dessa länder fick mer utvecklade socialförsäkringssystem.

Forskaren Cas Mudde har hävdat att socioekonomiska faktorer som arbetslöshet, utbildningsnivå och andra faktorer enbart förklarar varför högerextrema partier överhuvudtaget existerar. Men de förklarar nästan inget av skillnaderna i deras framgång. Och till slut, 2002, släppte även Betz sitt påstående om att man kunde förstå de högerextremas framgångar genom att studera modernitetens förlorare. Partiforskaren Elisbeth Carter tittade även hon i sin bok The extreme right in western Europe: Success or Failure på vad som faktiskt gett upphov till framgångsrika högerextrema partier. Och kunde då konstatera att även om demand (behov efter vissa partier) är ett nödvändigt kriterium för att högerextrema partier ska uppstå så förklarar det nästintill inget av deras relativa framgång.

Oförmågan att förklara de högerextrema partiernas framgångar utifrån ekonomiska faktorer, inom partiforskningen kallat "demand"-faktorer, gav upphov till en kompletterande förklaring:"supply"-faktorn. Annorlunda uttryckt: vad erbjuds? Existerar det en lucka bland etablerade partier? Är valsystemet gynnsamt för det högerextrema partiet? Finns det en stabil och ickekorrupt partiapparat? Sköter sig de högerextrema politikerna? Och hur hanterar de valkampanjer och den förändrade rollen från småparti till riksdagsparti? Men problem uppstod inom partiforskningen. Hur skulle man exempelvis operationalisera något som "framgångsrikt ledarskap", eller "stabil partiapparat". Kanske är det ett skäl till att demand-förklaringen bitit sig fast i det offentliga samtalet. Den är enkel, låter direkt logisk. Supplyförklaringarna upplevs som indirekta och svårmätbara.

Vad man däremot visste var att demand inte var en tillräcklig förklaring, det fanns ett samspel. Man kan uttrycka detta samspelet mellan demand och supply som en marknad. Även om det finns ett behov efter produkt X (dvs parti som har en typ av åsikter) är det inte säkert att det finns en tillverkare av produkten. De kanske inte är seriösa och tvingar konsumenterna att välja näst bästa produkt, ett konservativt eller socialdemokratiskt parti. Och partimarknaden är inte så enkel att efterfrågan alltid skapar ett utbud. Att skapa ett utbud (dvs partier) är nämligen inte det lättaste. 

Det är givetvis tråkigt att konstatera att svaret är "komplext" på frågan om vad som skapar framgång för högerextrema partier. Men så komplicerat är det inte. Istället menar jag att olika förklaringar tjänar olika bra till att förklara olika delar av ett partis uppgång och fall. Arbetslöshet, hopplöshet och låg utbildning kan vara ett kriterium för att missnöjespartier uppstår. Men för att de ska konsolideras, konkurrera ut andra missnöjespartier, nå parlament behöver en rad andra kriterier uppfyllas. Tyvärr verkar det som att man i den svenska offentliga debatten har fastnat vid Hans-Georg Betz "modernitetens förlorare". En enkel ekonomisk förståelse för högerextremismens framgångar.