Tintinförbud: en dåres försvar

Det finns en liten avkrok i offentligheten som i tid och otid fäster sin uppmärksamhet på små symboler i samhället som de hävdar är uttryck för bredare rasistiska diskurser. Dessa små symboler, exempelvis nogger black, 88:an, Tintin och annat suspekt är alltså både uttryck för rasistiska diskurser men också sådant som reproducerar dessa. Ni ser växelverkan. Man kan då, som Behrang Miri, en helsympatisk person i övrigt, vilja förbjuda dessa: 

Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor. Bilden av ”skogsturken” finns kvar

Att förbjuda slutprodukten av någon form av kultur är alltid en fåfäng och desperat handling. Nästan utan undantag blir det den som förbjuder som istället drar till sig störst uppmärksamhet. Kristen moralpanik mot hårdrock, islamister som förfasas över nakenhet i reklamannonser och postkoloniala busybodies som oroar sig över rasism i alla vrår och kanter av kulturen.

Alla dessa förbudsivrare delar egenskapen att de är oroliga över vad mottagaren ska göra med budskapet. Den kristna, muslimska, judiska fundamentalisten att moralen går förlorad och den postkoloniala oron som Behrang Miri ger uttryck för är rädslan att ungdomar okritiskt kommer tradera de rasistiska föreställningarna i Tintin. De kommer antingen provoceras, bli sårade eller inte begripa vad de ser.

Mitt korta svar är: ni underskattar människan. Och i synnerhet den människa som lever 2012. I regel en person som får enorma mängder information och på något sätt lyckas sortera, kontextualisera och positionera information.

För faktum är att det är genom att utsättas för en myriad av kulturer man skapar sig förståelsen som krävs för att sätta även Tintin, hitlerbiografier, Lady Chatterley's älskare, Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, De Sade, Michel de Montaigne, Ernst Jünger, Tusen och en natt samt FIB Aktuellt i sitt rätta sammanhang. Genom ett nervöst censurerande får vi naiva och okunniga personer som oroligt kommer studsa mot idéer och uttryck de inte förstår eller kan hantera. Det Behrang, är väldigt dåligt och troligtvis raka motsatsen till vad du egentligen önskar. Fokus bör ligga på bredd och djup i erfarenheter av kultur, såväl samtida som historisk.

Självklart är det viktigt att unga får lära sig att sätta saker i sitt perspektiv och förstå historiska processer. Men just det, kanske rentav exakt den meningen, är själva kontentan av läroplanen som avser ämnet historia. Om man inte förstår att olika tider hade olika samhällsdiskurser kan man inte heller begripa att världen förändras, däribland serierna. 

Själva utvecklingen av Tintinalbumen är en spegling av sin samtid. Från Tintin i Kongos (och Sovjets) extremt fula och rasistiska figurer till de mer komplexa och stiliserade bilderna i Det hemliga vapnet och Tintin i Tibet. Som läsare förstod man att "ah, här händer något, Tintin speglas sin samtid". Rasismen i sig är en läxa om rasismen. Att personer som använder sig av såpass stiliga postkoloniala teorier borde kanske förstå det.

Istället tror man att det fungerar att kringskära och begränsa tillgången till litteratur för att odla fram en normbefriad ickerasist. Dumheter.

Att förändra verkligheten eller sina idéer

Efter Anna Dahlbergs artikel i Expressen om dilemman i integrationspolitiken har det uppstått en något ny diskussion om integrationspolitiken. Peter Santesson skrev ett välbehövligt inlägg där han konkretiserade de problemställningar som existerar inom integrationsområdet idag. Han har fått kritik från Alexander Funcke som på Migro.se skriver ett inlägg som jag vill diskutera lite.

Lite kortfattat och tillspetsat illustrerar diskussionen mellan Santesson och Funcke skillnaden mellan en pragmatisk analys i nutid och en libertariansk idealmodell med moraliskt trumfkort, där Santesson företräder det första och Funcke det senare.

Diskussionen är inte ny och uppstår ofta när dessa två förhållningssätt krockar, något jag inte är obekant med från min tid i LUF och Folkpartiet. Där råder stor enighet om att rörlighet är något positivt och eftersträvansvärt men däremot inte vilka medel som bör användas för att det ska fungera i praktiken.

Jag har full respekt för en libertariansk lösning som både förordar fri rörlighet och en helt frånvarande välfärdsstat. Det är en konsekvent hållning och dessa har många fördelar. Jag vet, jag har nämligen en hel bunt. Vad man emellertid kan anklaga den för är att den kan vara världsfrånvänd. Inte i bemärkelsen galen eller obegåvad, snarare att den saknar bäring på policyprocesser som är relevanta att förändra inom en 5-10 år. Det är alltid lätt att företräda dessa positioner, de är nämligen oantastliga på flera nivåer.

Att som Funcke skriver om migration att detta är en utav riktigt få effektiva metoder för fattigdomsbekämpning vetenskapen känner betvivlar jag inte en sekund. Människors rörlighet är ett uttryck för hur vi som individer optimerar våra levnadsvillkor genom val av arbetsplats och institutioner. Att flytta till ett land där det finns arbete och där byråkrater inte snor ens lön är bara rationellt och klokt, även om den flytten sker från Bangladesh till Qatar där man saknar rättigheter, har taskiga arbetsvillkor och jobbar hela veckan. Men Sverige är inte Qatar, och kommer troligtvis inte bli det.

Det libertarianska argumentet lyder: om någon ökar sin produktivitet och/eller inkomst mångfalt genom att bytta boplats bör de boende på platsen dit flyttlasset styrs inte ha synpunkter på om det exempelvis skapas ett nytt låglönesegment och förslumning. Ty detta vore, som Funcke skriver, att: man vill slippa se de relativt fattiga när det ska till och plaskas i den kommunala poolen i vår gated community. För att uttrycka det krasst: man är en idiot om man provoceras av smärre fattigdom i sin egen stad än ännu värre fattigdom på fjärran platser.

Även om det är fullt korrekt att migration leder till produktionsvinster och en välståndsökning för den som migrerar (även om den ökningen är från 200 kr i månaden till 4000 kr, blygsam med svenska mått mätt, men enorm relativt sett) kvarstår faktumet att nationalstater i många avseenden fortfarande är institutionella, ekonomiska och kulturella öar. Detta kan man ha åsikter om men det är vad vi har att jobba med idag. Om de politiska positionerna vi har ska syfta till något annat än att vara koherenta, eleganta och konsekventa utan även praktiskt applicerbara och genomförbara då krävs något mer än moralisk storsinthet.

Det är ett högst verkligt, och beklagligt, faktum att  smärre fattigdom inpå knuten provocerar mer än fattigdom på andra sidan jorden. En postnationell libertarian som nästan helt underkänner det westfaliska systemet med stater och det senare nationalstatliga perspektivet kan analytiskt bortrationalisera närhetsprinciper som att vi lever, tänker, bryr oss om det som är närmare oss spatialt. Men de flesta tänker och agerar på en svensk politisk nivå. Det kan man som sagt ha åsikter om, men det är den nivå vi har att arbeta med idag. Det är en god förhoppning att tro på motsatsen men man kan inte som Funcke gör i sitt inlägg anklaga Santesson för att analysera utifrån antagandet om vad som är politiskt gångbart i Sverige. Det är tyvärr ett återkommande problem i den integrationspolitiska debatten: debattmotståndare anklagas för att inte kunna upphäva verkligheten och anta den moraliskt mest berömvärda hållningen. I detta fallet handlar det om att tänka bort välfärdsstaten, allmän opinion och dagens partisystem. Tre oundvikliga storheter man tyvärr är tvungen att förhålla sig till.

Därför tror jag att man måste hålla diskussionen kopplad till föremålet för diskussionen, dvs integrationspolitiken i Sverige 2012, det och ställa sig följande frågor:

1) Är det realistiskt att i dagsläget dramatiskt minska de svenska socialbidragen till en nivå som ligger markant under det som enligt socialstyrelsen anses vara en dräglig levnadsstandard? Troligtvis inte. Även om det är nödvändigt (och troligtvis fullt möjligt!) att ta bort några av de perversa marginaleffekter som gör att det inte lönar sig att gå från bidrag till arbete kommer socialbidragsnormen inte försvinna som en lösning på utanförskapsproblemen. Kommunerna som nu tar emot en inte oansenlig grupp flyktingar i samband med förändringen av anhöriginvandringen har redan aviserat att den ökade socialbidragsbördan kommer blir omfattande och att det kan behövas statligt stöd. Tror någon på fullt allvar att den borgerliga regeringen eller kommunerna kommer dra i bromsen och inte dela ut socialbidrag som ett led i att tvinga ut folk på arbetsmarknaden?

2) Är det realistiskt att tro att den svenska modellen kommer att avvecklas i tid till nästa mandatperiod och ersättas med en helt avreglerad och marknadsanpassad lönesättning? En arbetsmarknad där man dessutom med säkerhet kan hävda att det kommer skapas en bred tjänstesektor med okvalificerade arbeten som kan suga upp en outbildad grupp med svaga språkkunskaper? Nej. Dilemmat som Santesson lyfter kvarstår således. Det kan inte viftas bort med i den bästa av världar-argument och anklagelse om att man vill bevara sitt gated community. Frågan bör dessutom utvecklas ett steg till: tror man att svenska väljare att beredda att ställas inför en dikotomi där en bibehållen invandring förutsätter en helt avreglerad lönesättning och en drastisk sänkning av socialbidragsnormen, antar man att man kommer få stöd för detta?

Nu kommer någon säkert säga: "Men Adam, politik handlar om att ha drömmar och visioner". Så är det förvisso. Men det är oansvarigt att drömma och ställa upp idealbilder när det finns en högst konkret politisk verklighet som kräver lösningar i en närtid som rör sig i cykler om budgetpropositioner och val. Jag har full respekt för principfasthet och att anlägga ett perspektiv på ekonomi och arbetsmarknad som rör sig bortom horisonten. Därför har jag politiskt arbetat för exempelvis en avreglerad arbetsmarknad men med marknadsmässig lönesättning, det är reformer jag skulle driva på helt oavsett om vi hade invandring till Sverige eller inte. Men jag inser att för att svara på dagens integrationspolitiska dilemman krävs något som baserar sig på dagens verktyg och som kan appliceras på dagens problem. Att anklaga någon för att ta politiska realiteter i beaktande är ett steg bak, inte fram.

Route 66 och den tomma landsbygden

Påbörjar idag en artikelserie för Liberala nyhetsbyrån (LNB) på temat "Liberala utmaningar". Det kommer vara en serie kortare essäer på olika teman som alla anknyter till frågor och dilemman för liberaler på 2000-talet. Tyvärr medger inte formatet att jag kommer med några kompletta lösningar men förhoppningsvis kan jag lyfta ett par relevanta ämnen. 

Första artikeln handlar om avfolkning och hur det historiskt har varit en naturlig process med både upp och nedgångar:

Glesbygdsorter måste troligtvis bli bättre på vad som redan gör dem attraktiva. Svenskars kärlek till naturen är oomtvistad. Att en rejäl gård på landet kostar lika mycket som en garderob i Stockholms innerstad är inte heller ointressant. Elod Takats, en ungersk ekonom vid IMF menar att på grund av den minskande befolkningen i Japan, Tyskland och Italien kommer huspriserna i dessa länder att minska med en procent per år. I ett informationssamhälle måste detta utnyttjas på något sätt. Alltfler jobb kan skötas på distans. Kombinationen låga priser och natursköna omgivningar borde kunna locka fler än en stadsbo till landsbygden.

 Läs hela i Västerbottenskuriren.