Devalverad diskriminering

En kvinna har tilldelats 60 000 kr eftersom hon upplevt sig diskriminerad. Orsak? Hon skulle gå en kockutbildning men hoppade av kursen efter det inledande informationsmötet:

Inför kursen höll arbetsförmedlingen ett informationsmöte där de uppgav att alla elever skulle behöva provsmaka alla rätter som tillagades. Eftersom kvinnan av religiösa skäl inte äter fläskkött ansåg hon sig på grund av detta inte kunna gå kockutbildningen och valde att hoppa av.

Av DN:s artikel framgår inte om man hade kunnat anpassa utbildningen för att passa hennes specialbehov. Men läser man arbetsförmedlingens pressmeddelande kan man läsa följande:

Enligt Arbetsförmedlingen är det inga problem att anpassa utbildningen så att elever inte behöva provsmaka fläskkött. I det aktuella fallet hade inte kvinnan hunnit börja utbildningen utan deltog vid ett informationsmöte där det upplystes om att man måste provsmaka maten. Kvinnan valde på grund av informationen att inte gå utbildningen.

Det var alltså information att man som elev ska provsmaka maten som tillagas under kursen som utgjorde diskrimineringsgrunden. Och enligt arbetsförmedlingen hade man kunnat anpassa kursen. Om detta är diskriminering då är det dags att DO tar och funderar ett varv kring sitt uppdrag.

Statsvetaren Brian Barry förklarade pedagogiskt problemet med att anse det diskriminerande att utforma jämlika regler som av personer med valda trosuppfattningar eller kulturella praktiker upplever som diskriminerande:

"We must insist on the crucial difference between a denial of equal opportunities to some group (for example, a law forbidding Sikhs to ride motorcycles) and a choice some people make out of that from a set of equal opportunities (for example, a choice not to ride a motorcycle) as a result or certain beliefs" (Culture & Equality s 45)

Distinktionen som måste göras är om kvinnans rätt att utöva sin religion är kringskuren. Svaret är nej. Hon måste ta ställning till de situationer där det finns regler och krav som gäller lika för alla och som kan krocka med den religiösa utövningen. Dessa regler är inte skapade för att inskränka religionsutövningen.

Väljer jag, oavsett bevekelsegrunder, att göra vissa saker som står i strid med regler som gäller lika för alla då får jag finna mig i att mitt val kan få konsekvenser. Så länge jag kan påverka om jag kan följa regeln är den ok. Väljer jag att följa en viss tolkning av en tro som kringskär mitt liv betänkligt då måste jag ta konsekvenserna av detta.

Kvinnan är förhindrad från att delta på utbildningen inte på grund av någon regel utan på grund av hennes religion som hon har valt att följa och på vilken det följer vissa konsekvenser för hennes liv. Det står henne fritt att inte följa sin religions påbud. Men man ska inte blanda ihop ett regeltvång som följer på alla som vill läsa en utbildning, arbeta med ett yrke etc - regler och lagar som ska vara lika för alla - och ett tvång som hon själv valt att ålägga sig själv. Annars riskerar vi att mystifiera religionen till något som bara "sker", likt ett medfött födelsemärke, men religion är något vi gör och väljer.

Den ordningen vi har nu och som DO omfamnar är att andra rättigheter, positiva som negativa, måste flytta på sig när den positiva rätten till religionsutövning dyker upp. Den övertrumfar exempelvis en arbetsgivares rätt att ha vissa regler (som givetvis ska vara likabehandlande). Religionen har upphöjts som mer skyddsvärd. Om detta är diskriminering då har vi devalverat betydelsen av diskriminering.

Fortfarande tid att ändra sig

Skriver tillsammans med Jonathan Macznik i GT med anledning av omröstning om stängningstider på Göteborgs krogar:

Att stänga ner en hel stads nattliv på grund av den minoritet som faktiskt bråkar är också en form av kollektiv bestraffning. En majoritet av alla krog- och klubbesökare klarar utan problem roa sig även klockan fyra på morgonen utan bråk. Politiken kan besluta när klubben ska stänga - men inte när festen är slut. Det finns problem med dagens nattliv, men de kommer ej rättas till genom förbud och stängning. Det borde en annars klok liberal som Lennart Duell inse.

Vi vänder oss mot vår partikamrat i Göteborg, Lennart Duell, som har aviserat att han ska rösta tillsammans med S-majoriteten i frågan.

Förvirring i kvadrat

Ibland tar man sig tiden att skriva riktigt långa repliker. Jag är verkligen inte den som duckar för en ordentlig debatt på ett intressant tema. Men när jag läser Aftonbladets ledarbloggs reaktion på min och Tino Sanandajis artikel i GP om liberal klassanalys kommer jag inte på så mycket att skriva. Ingvar Persson verkar förvirrad:

De tycker i stället - om jag förstår dem rätt - att arbetarklassen har sig själva att skylla, eftersom de röker i stället för att läsa böcker

Mitt enda svar till Persson är: nej, du har inte förstått rätt. Persson verkar göra mycket i sitt inlägg. Stapla finurliga metaforer, misstolka och göra sig lustig. Allt förutom att faktiskt försöka förstå det vi skriver, eller ens anstränga sig. Ibland bråkar man för sakens skull, men när debattmotståndaren låter som Persson är det nog bäst att avstå. För både min och Perssons skull.

Där debatter går för att dö

Den långa och numera ganska trötta debatt som inleddes med Bengt Ohlssons artikel på DN kultur har till slut utmynnat till en metadebatt. Uppföljaren var Svelands artikel där Breivik introducerades som grepp, dvs smeta Breivik på den svenska högern. Mycket smetade har ägt rum men ganska lite av substans. Det verkar räcka med att behandla samma ämnesområden (mångkultur, migration, identitetspolitik, feminism) idag och inte vara vänster för att buntas ihop till ett stort och omfattande högerkollektiv där allt mellan Mussolini, Bo Lundgren och Djingis Khan ryms.

Eftersom debatten är så tom på substans var det bra att någon skrev om hur debatten förs. Samtalet punkteras och avslutas därmed förtjänstfullt av Gina Gustavsson:

Men i själva verket åberopar Sveland just det slags irrationella ryggmärgsreflex som historiskt sett varit hatets, våldets och rasismens farligaste grogrund. Hon vill inte bekämpa hatet med mer logisk stringens, saklighet eller empiriska belägg – utan uppmanar till mer politisk passion. Till exempel tycks hon inte vara bekymrad över att anklagelser om politisk korrekthet riktar strålkastarljuset bort från sakfrågan, från de relevanta argumenten, mot den ovidkommande frågan om själva debattörens person och känslor. Nej, för henne är huvudsaken i stället att sådana anklagelser ”underminerar allt slags politiskt patos”, det vill säga det slags argumentation som handlar om att övertyga genom att väcka starka känslor hos åhörarna.

Oavsett om man menar att dagens svenska höger står i Breiviks skugga och myser eller inte vore det schysst om debatten fördes sakligt. Att som Åsa Linderborg mena att i princip alla förutom hon och hennes moraliskt högstående omgivning är rasistiska medlöpare är bara tröttsamt. Det är inte längre ett samtal utan en vit vägg av oljud. Mitt förslag är att vi slutar fäkta mot emotionella väderkvarnar och återgår till att diskutera intressanta politiska frågor, komma med lösningar och debattera dessa.

Om klass och social mobilitet

Skriver i GP om en liberal klassanalys tillsammans med Tino Sanandaji:

Vi borde våga ge liberal klasskamp en chans. Det behövs åter en kunskapsskola som kompenserar för brister i hemmet, och omfördelningspolitik måste utformas på ett sätt som gör att arbete inte straffas. Genom bättre entreprenörsklimat kan fler nya företagare ta sig fram. Liberaler borde våga föra fram sitt egen klassanalys, ärlig och fri från förlegade ideologiska tyglar.

Temat är aktuellt av en rad anledningar. Diskussionerna om klassafarin och klasskamp återkommer ofta. Samtidigt upplever nog många liberaler och konservativa samt ickesocialister i allmänhet att det existerar en viktig problemformulering i klassperspektiv. Jag skrev för några veckor sedan ett inlägg på temat där jag varnade för att spela på klassmotsättningar.

I den bok jag just nu håller på att skriva färdig och som utkommer i höst tar jag upp problemet med roller, ideal och identitet. Även om temat är etnicitet och rasism finns det kopplingar till klassfrågan.

En av mina huvudpoänger är att kollektivistiska indelningar av olika typer lätt kan internaliseras och reproduceras av individer. Dvs att man köper en indelning i kollektiv som sedan blir självförstärkande. Det innebär inte att man kan lyfta sig i skosnörena och lämna en klass eller kollektiv indelning.

Men en liberal målsättning måste vara att dels inse att människor föds in i en rad kollektiv som varken är frivilliga eller alltid särskild önskvärda, men även se till att människor får möjligheten att fritt röra sig mellan grupper. Det kan handla om social mobilitet, dvs att man lämnar en bakgrund genom fria val, det kan även handla om det sociologen Mary C Waters skrivit om, "ethnic options", dvs att människor ges valet att själva definiera sig.

Östeuropa en förebild under finanskrisen?

Skriver i senaste numret av Axess om Östeuropa och på vilket sätt regionen både drabbats hårt av finanskrisen men också återhämtat sig oerhört snabbt. Jag försöker förstå beroendet av Västeuropa man hamnat i men också den särpräglade väg politiskt och ekonomiskt man valt i många länder.

Tyvärr läser man sällan om Östeuropa, kanske något enstaka skräckreportage från Ungern. Förståelsen för regionen är liten och jag kan ibland tycka att man tittar för lite på utvecklingen i exempelvis Polen och Estland, båda länder med en oerhört liberal ekonomi som klarat sig mycket bra i finanskrisens kölvatten.

Artikeln ligger inte ute på nätet men kan läsas i både pappersversionen och läsplatteutgåvan av tidningen.

Fel att använda Wallenberg på detta sätt

Frågan om EU:s finanspakt är inte enkel. Det är en fråga om vilka lösningar som lämpar sig för vilka problem. Skuldkrisen i Europa är långtifrån löst. Möjligen är finanspakten ett steg i rätt riktning.

Helt oavsett hur man ställer sig i frågan om finanspakten, om den behövs eller är rätt lösning, är det vettigt att argumentera på ett sansat sätt. Tyvärr måste jag säga att min partikamrat, Carl B Hamilton gör allt annat än att argumentera sansat eller klokt på DN Debatt idag.

Hamilton använder Wallenbergs namn elva gånger i artikeln. För att argumentera för finanspakten och för att anklaga sina motståndare för att inte agera i Wallenbergs anda. Att inte agera heroiskt, att svika Wallenbergs ideal och att inbjuda till ett Europa som Wallenberg genom sin gärning sökte bekämpa.

Att använda sig av döda personer i detta syfte är tveksamt. Att använda Wallenberg som ett slagträ i en viktig diskussion om det europeiska samarbetet är än mer tveksamt. Och mycket intellektuellt ohederligt. Vi vet inte vad Wallenberg skulle säga om finanspakten. Att göra Wallenberg till ett slagträ i en politisk fråga på detta sätt är inte värdigt Folkpartiet.

Kanske måste man också vara öppen för att det finns sätt att värna det europeiska samarbetet och gemenskapen som inte ligger i linje med vad Hamilton menar är den enda vägen. Att skrämma med andra världskriget när någon inte delas ens åsikter i frågor om skuldsanering är inte bara oklokt, det minimerar chanserna för en konstruktiv EU-debatt i Sverige.

En av de främsta anledningarna till att jag valde Folkpartiet var den idealistiska men också verklighetsanknutna europavurmen. Att kämpa för ett välfungerande, demokratiskt och konstruktivt europasamarbete är en fundamental byggsten i partiets historia och nutid. Men vi ska göra det med kloka medel. Inte med låga argument, misstänkliggöranden och opportun felanvändning av en av det moderna Sveriges främsta hjältar.

(Ping Carl B Hamilton, läs även Mathias Sundin som skriver bra på samma tema)

Om klasshat, klasskamp, klassfiender

Klass har diskuterats flitigt i och med de resor som Allt åt alla arrangerar. Diskussionen har fått många svänga sig med klassbegreppet åt alla håll. Liberaler och konservativa hånas för de inget förstått. På twitter skrev jag kort något som fick Anders Lindberg på Aftonbladet att reagera:

Det finns även andra källor till kunskap. Som erfarenhet. Exempelvis av klassamhället. Detta har borgerligheten aldrig förstått eftersom de tittar på det uppifrån. Då syns det inte så tydligt. Och framförallt känns det inte i magen, i ryggen eller händerna.

Från mitt uppifrånperspektiv har jag inget förstått av den spontana arbetarklasserfarenheten. Men jag har förstått. Alltför väl. Därför drar jag mig för att hurra när människor av slentrian kastar omkring sig klassretorik.

Klassindelningen har något gemensamt med chauvinistisk nationalism. Du ska som medlem i en samhällsklass och kollektiv inse att ditt intresse står i skarp kontrast till ett annat kollektivs intresse. Svenskarna existerar i ett ekonomiskt nollsummespel mot invandrarna. Pensionärerna mot kvinnorna i burka. Men varför inte vara konsekvent? Det existerar en intressekonflikt mellan de fackanslutna i arbete och de arbetslösa. Mellan skattebetalare och bidragstagare. Mellan män och kvinnor, stockholmare och göteborgare, muslimer och judar. Om samhället är ett lapptäcke av motstridiga maktintressen som bör politiseras då är vi ju inte konsekventa om det börjar och slutar med klassmedvetenhet och klasshat.

När man nu åker på överklassafarin är det teoretiska modeller man åker runt och hatar. Pappfigurer med cylinderhattar. Man nöjer sig med att konstatera att ekonomin är ett nollsummespel och att välståndsökning alltid sker på någon annan människas bekostnad. De lyckligt omedvetna rikemansungarna man hatar är statister i den på förhand utklippta mallen som läggs på samhället.

Personer som Lindberg är tvungna att betrakta personer som mig som oförstående klassfiender. Hade jag bara haft arbetarerfarenheten hade min klassmedvetenhet naturligt uppstått. Om jag mot förmodan inte känt denna naturliga samhörighet hade jag varit omedveten. Falskt medvetande som Lenin hade uttryckt det. Likt arbetarungen Johan Ingerö som har mage att inte dra de nödvändiga slutsatserna av att ha jobbat med klassiska arbetaryrken. Eller kvinnorna som inte insett sin strukturella underordning. Eller invandrarna som inte erkänner den strukturella rasismen. Nyttiga, omedvetna idioter och medlöpare.

Klassförrädaren liknar snarast svensken som inte förstår sin objektiva tillhörighet och lojalitet till nationen och blir då landsförrädare i nationalistens ögon. Du uppmanas identifiera dig med en objektiv indelning av människor i kategorier. Lindberg erkänner arbetarens spontana erfarenhet som meningsbildande men inte nationalistens. Frågan är varför? Båda är ju naturliga och spontana. Visst kan man invända att nationen är en konstruktion. Instrumentellt framtagen för att ställa människor mot varandra. Medan klasstillhörighet är en objektiv sanning. Eller?

Min släkt har fått utstå tillräckligt många kollektivistiska vågspel under 1900-talet. Min farmor undkom den ukrainska svälten på 1930-talet (ofta kallad holodmor). En svält framtvingad som ett led i klasskriget mot de ukrainska kulakerna. Min farmors far som var ortodox präst, brändes till döds i ett sovjetiskt fängelse utpekad som arbetarklassens fiende. Om man har ett uns kunskap om 1900-talet är man försiktig med såväl klassretorik som nationalism. Lindberg är ju känd för att vara vaksam över det senare, varför inte dra slutsatsen fullt ut?

Ett spel med klassmotsättningar slutar aldrig bra. Nu menar jag inte att Lindberg förbereder en molotov cocktail, redo att sätta domkyrkan i brand. Men hans lite hånfulla pik att borgerliga som inget förstått faller platt. Många av oss har förstått alltför väl. Därför rycker det till av obehag när personer friskt koketterar med sitt klasshat på twitter och under turistresor till utsugarnas bostadsområden. Steget till klasskrig är enormt men den grundläggande och bakomliggande förståelsen av klassmotsättningarna är densamma.

Jag menar inte att man bör ignorera samhällsgrupper, socioekonomiska fakta som knyter samman och separerar människor. Inte heller nationstillhörigheter, lokala identiteter och religiösa tillhörigheter. Men som liberal är jag oerhört vaksam till vad vi gör med dessa tillhörigheter politiskt. Hur vi trakterar klass, kön, nation politiskt får långtgående konsekvenser. På ett är följer inte nödvändigtvis ett bör. Det är detta varken socialister eller nationalister begriper. Det är denna inkonsekventa vilja ställa påstått objektiva intressegemenskaper mot varandra samt agera på detta politiskt som förenar dem och skiljer dem från liberaler.