När Bengt Ohlsson med den eviga Slussendebatten som exempel beskriver sin relation till vänstern, och i synnerhet inom kultursektorn känns mycket igen. Vänstern ska ha stor heder i att den lyckats göra medlidande, solidaritet, godhet och den enda vägens politik till det som utgör grundfärgen inom bland annat kultursektorn.
Men det betyder inte att hela samhället är genomrött. Det har heller inte varit Ohlssons poäng. Samhället är många överlappande hegemonier, makter och idéer som kämpar med varandra. Vissa mer liberala, andra mer konservativa, vissa nationalistiska och flera grönt hållbara eller solidariskt röda. Men denna mångfald gör inte just Ohlssons analys av kultursektorn mindre riktigt. Det är en observation. En som jag kan hålla med om.
Jag är inte kulturarbetare (i alla fall inte i den professionella bemärkelsen) och lämnade vänstern ett tag innan jag blev politiskt aktiv på "riktigt". Men jag minns processen "att komma ut" som liberal. Bland politiskt intresserade ungdomar var det en skymf att föreslå en annan maktkritik än den självklara vänsteranalysen. Det tog flera år av jobbiga och påfrestande diskussioner med mina vänner.
Nu invänder många att självklart är människor mogna, visst kan de förstå att även en liberal vill människor väl. Men många är de gånger då min sambo Emma efter långa och mödosamma diskussioner på någon fest efter lite för mycket vin och öl var tvungen att förklara för mina vänner att jag "vill verkligen väl, han har bara kommit fram till en annan slutsats än du, han är inte ond". En annan vän menade att jag bara blev liberal p.g.a mina polska rötter, annars vore det självklart att jag hade valt den rätta läran.
Det låter komiskt nu, flera år senare, men det hände ofta. Det självklart goda är den självklara vänstern, i någon kulör och nyans. Som tur var bröts ingen vänskap efter att jag blivit politiskt aktiv liberal. Men min känsla var alltid att det var en samhällsanda som talade, inte nödvändigtvis mina vänner som nästan alla tillhör en klok och eftertänksam vänster.
Min erfarenhet skiljer sig inte från de många berättelser jag hört från LUF-medlemmar. Hur de behövt inskärpa att de också vill förbättra världen, att de inte är maktlakejer etc. Sverige är ett litet land och det finns inte ett överdrivet stort utrymme av grupperingar och politiska diskurser om vad som är bra, tillåtet, önskvärt och på modet just nu.
Att vara liberal eller konservativ är något man har varit för att man har hög lön eller har ett objektivt intresse att vara. Att vara vänster eller grön är man för att man bryr sig om sakernas tillstånd. För egen del var jag vänster för att alla andra i min politiskt intresserade generation var det. Liberal blev jag efter en lång resa när jag tog ställning för något, eller för att jag ofta ville jävlas med min vänsterdominerade vänkrets.
När det i en krets, grupp, klass blir en alltför enfärgad dominans då är det självklart att avvikare straffas, det gäller även i liberalt dominerade grupper. Men frågan är vilken grad av tolerans vi har inför det avvikande. Här är det inte en fråga om liberaler och socialister som kärvänligt diskuterar på Twitter. Det handlar även om kulturkonservativa, nationalister, syndikalister och andra som bestämt föses ut ur allmänt accepterade mittfåror.
Att bryta med det objektiva, sanna och goda är inte alltid lätt. Maria-Pia Boëthius i ETC jämför de som "byter sida" politiskt med kollaboratörerna under nazisttiden. Hon låter lite som de nationalister som kallar folk för landsförrädare och kollaboratörer med den mångkulturella agendan. När kampen totalt genomsyrar varje fiber i samhället då är det naturligt att fel åsikt är liktydigt med fiende. Det finns ingen plats för halvmesyrer i klass eller nationskampen. Kanske en av de främsta anledningarna att jag alltid vänt mig mot kollektivismen och dess tillhörighetsfixerade axiom.
Bengt Ohlsson sätter fingret på något som många med väldigt olika bakgrund känt i Sverige, att det existerar ett pre-ideologiskt tillstånd där man inte behöver diskutera vad som är det självklart goda, ståndaktiga och solidariska att tycka eller tänka. Det är denna makt, för makt är det, som dömer ut de som inte har gjort den självklara analysen eller tagit ställning för den rätta åsikten eller läran.
(På ett närliggande tema vill jag tipsa om den essä jag skrev i Axessantologin "Den nya borgerligheten". Där beskriver jag det det liberaler och konservativa bör göra för att kunna ifrågasätta och utmana de problemformuleringar som sätts inom kultur och utbildningsväsendet)
Men det betyder inte att hela samhället är genomrött. Det har heller inte varit Ohlssons poäng. Samhället är många överlappande hegemonier, makter och idéer som kämpar med varandra. Vissa mer liberala, andra mer konservativa, vissa nationalistiska och flera grönt hållbara eller solidariskt röda. Men denna mångfald gör inte just Ohlssons analys av kultursektorn mindre riktigt. Det är en observation. En som jag kan hålla med om.
Jag är inte kulturarbetare (i alla fall inte i den professionella bemärkelsen) och lämnade vänstern ett tag innan jag blev politiskt aktiv på "riktigt". Men jag minns processen "att komma ut" som liberal. Bland politiskt intresserade ungdomar var det en skymf att föreslå en annan maktkritik än den självklara vänsteranalysen. Det tog flera år av jobbiga och påfrestande diskussioner med mina vänner.
Nu invänder många att självklart är människor mogna, visst kan de förstå att även en liberal vill människor väl. Men många är de gånger då min sambo Emma efter långa och mödosamma diskussioner på någon fest efter lite för mycket vin och öl var tvungen att förklara för mina vänner att jag "vill verkligen väl, han har bara kommit fram till en annan slutsats än du, han är inte ond". En annan vän menade att jag bara blev liberal p.g.a mina polska rötter, annars vore det självklart att jag hade valt den rätta läran.
Det låter komiskt nu, flera år senare, men det hände ofta. Det självklart goda är den självklara vänstern, i någon kulör och nyans. Som tur var bröts ingen vänskap efter att jag blivit politiskt aktiv liberal. Men min känsla var alltid att det var en samhällsanda som talade, inte nödvändigtvis mina vänner som nästan alla tillhör en klok och eftertänksam vänster.
Min erfarenhet skiljer sig inte från de många berättelser jag hört från LUF-medlemmar. Hur de behövt inskärpa att de också vill förbättra världen, att de inte är maktlakejer etc. Sverige är ett litet land och det finns inte ett överdrivet stort utrymme av grupperingar och politiska diskurser om vad som är bra, tillåtet, önskvärt och på modet just nu.
Att vara liberal eller konservativ är något man har varit för att man har hög lön eller har ett objektivt intresse att vara. Att vara vänster eller grön är man för att man bryr sig om sakernas tillstånd. För egen del var jag vänster för att alla andra i min politiskt intresserade generation var det. Liberal blev jag efter en lång resa när jag tog ställning för något, eller för att jag ofta ville jävlas med min vänsterdominerade vänkrets.
När det i en krets, grupp, klass blir en alltför enfärgad dominans då är det självklart att avvikare straffas, det gäller även i liberalt dominerade grupper. Men frågan är vilken grad av tolerans vi har inför det avvikande. Här är det inte en fråga om liberaler och socialister som kärvänligt diskuterar på Twitter. Det handlar även om kulturkonservativa, nationalister, syndikalister och andra som bestämt föses ut ur allmänt accepterade mittfåror.
Att bryta med det objektiva, sanna och goda är inte alltid lätt. Maria-Pia Boëthius i ETC jämför de som "byter sida" politiskt med kollaboratörerna under nazisttiden. Hon låter lite som de nationalister som kallar folk för landsförrädare och kollaboratörer med den mångkulturella agendan. När kampen totalt genomsyrar varje fiber i samhället då är det naturligt att fel åsikt är liktydigt med fiende. Det finns ingen plats för halvmesyrer i klass eller nationskampen. Kanske en av de främsta anledningarna att jag alltid vänt mig mot kollektivismen och dess tillhörighetsfixerade axiom.
Bengt Ohlsson sätter fingret på något som många med väldigt olika bakgrund känt i Sverige, att det existerar ett pre-ideologiskt tillstånd där man inte behöver diskutera vad som är det självklart goda, ståndaktiga och solidariska att tycka eller tänka. Det är denna makt, för makt är det, som dömer ut de som inte har gjort den självklara analysen eller tagit ställning för den rätta åsikten eller läran.
(På ett närliggande tema vill jag tipsa om den essä jag skrev i Axessantologin "Den nya borgerligheten". Där beskriver jag det det liberaler och konservativa bör göra för att kunna ifrågasätta och utmana de problemformuleringar som sätts inom kultur och utbildningsväsendet)