Exempel på detta gömmer sig ofta i krav på kvotering och mångfald på arbetsplatsen. Syftet är alltid gott: att samhället ska vara öppet och att alla ska kunna ta sig fram och känna sig delaktiga. Men problemet blir att det som utesluter människor (deras utländska namn och härkomst) blir det som gör att de släpps in i samhället, på nåder i form av en "blattekvot". Istället borde fokus vara på att bryta ner rasismen samtidigt som vi lägger uppmärksamheten på vad individer gör, inte var deras föräldrar invandrade ifrån.Vi vill inte att någon ska drabbas på grund av sin härkomst men sedan gör vi inget annat än att fixera oss vid just härkomst som ett led i att förbättra samhället.Vi behöver inse det Chef i den amerikanska serien South Park insåg i avsnittet Chef goes nanners: "Now I realize that I almost let racism turn me into a racist."Läs gärna hela.
2011-11-25
Flera rasismer
2011-11-22
Att falla på eget grepp
Chefredaktören för Nyheter 24, Ehsan Fadakar har i en artikel gått igenom representationen av ”icke-vita”, ”flyktingar” och ”invandrare” på ledarsidorna och bland bloggare och krönikörer på de större svenska dagstidningarna och kvällstidningarna. Hans syfte är gott men jag menar att han använder ett problematiskt grepp för att bryta ner en förmodat rasistisk eller stängd struktur.
Kategoriseringen som Fadakar gör har i sig flera inbyggda problem. Fadakar missar ett antal personer som antingen har namn som inte kan härledas till utlandet, har bakgrund som inte klassas som invandrare nog, eller personer som han av någon anledning helt missar. Stort fokus läggs på om skribenter är ”vita” eller inte. Underförstått menar exempelvis Fadakar att DN vars ledarredaktör, Peter Wolodarski vars föräldrar är födda i utlandet, inte kvalar in i den diffusa ”ickesvenska” kategorin. De tre kategoriseringarna överlappar varandra i artikeln och används ambivalent. Den huvudsakliga motsättningen som Fadakar målar upp är mellan ”vita” och ”invandrare”
I själva kategoriseringen skapas helt nya avgränsningar mellan människor. En motsättning som möjligen inte existerar skapas, de som enligt denna avgränsning kan inordnas i ”icke-vit”, ”flykting” eller ”invandrare” ställs obönhörligt mot ett homogent vitt kollektiv. Vad är då Fadakars motivering till varför det är ett problem att personer som faller in i dessa kategorier saknas på de svenska ledarsidorna? I slutet av artikeln förklarar han: ”Menar de sex stora tidningarna att invandrare inte har något att säga om det Sverige de ser? Inte har några historier att dela med andra? Hur ska man annars tolka att alla som hörs, syns och dikterar är svenskar, med inga som helst erfarenheter av hur det är att vara en flykting.”
Invandrare förmodas kunna berätta en berättelse, om hur det är att vara flykting och utifrån ett specifikt invandrarperspektiv. Berättelser som i övrigt antas saknas på ledarsidorna. Denna berättelse förutsätts med Fadakars logik vara inbyggd i själva rollen som flykting eller barn till flyktingar tros ha. Även de som inte känner att deras bakgrund spelar någon roll i deras yrkesliv får med Fadakars målsättning incitament att differentiera sig, framhäva egenskaper och erfarenheter av instrumentella skäl, dvs. för att fylla en kvot av erfarenheter.
Den tragiska konsekvensen av detta handlande blir att personer med utrikesbakgrund tvingas in i en förväntning där just deras utländska bakgrund förväntas spela en stor roll. Andra erfarenheter eller kunskaper nedgraderas som sekundära. Tragiskt är detta eftersom det är precis det som tidigare uteslöt dem ur de stängda strukturerna, dvs. att utländsk bakgrund spelade rollen som det som uteslöt.
Jag vill med kritiken mot Fadakar inte förneka att det existerar makthierarkier, nepotism och en slutenhet inom etablerade arbetsmarknadsområden, däribland redaktioner på tidningar. Det finns definitivt anledning att många redaktioner ser över hur de rekryterar och om det finns en slutenhet i såväl öppen som stängd rekrytering. Men om problemet är att det inte är öppet eller meritokratiskt nog då kan knappast lösningen vara att en lösning baserad på en essentiell natur (dvs. att man är född in i en roll som exempelvis barn till flyktingar som inte går att påverka). En typ av implicit rasism som säkerligen existerar ersätts med en annan. Låsningen blir därefter dubbel för de personer som är utrikesfödda eller barn till utrikesfödda. De är ofta uteslutna på grund av sin oföränderliga bakgrund och ska nu ta plats främst på premissen att deras egenskap saknas.
Richard T Ford beskriver i Racial Culture: a critique vad Fadakar i all välmening ägnar sig åt: ”Multiculturalists have been right to argue that pressure to assimilate can be a mechanism of oppression. But they have largely failed to see that the oppressive machinery that produces assimilationism also contains and relies on the opposite – the discourse of cultural difference – and therefore cannot effectively be resisted by simple opposition. The attempt to run from compulsory assimilation toward recognition of difference delivers us all the more firmly into the grasp of a racism that always includes both.” Vad Ford menar är att själva kritiken mot den slutna och homogena uteslutande strukturen traderar de essentiella drag som anses oönskade. Du utesluts för att du är invandrare och ska nu framhäva ditt invandrarskap för att komma in. I båda fallen saknas den meritokrati som behöver vara lösningen.
Det är egentligen tråkigt att Ehsan Fadakar faller på eget grepp. Han är en duktig skribent och har ett nobelt och gott syfte. Men åberopandet av Aftonbladets kampanj ”vi gillar olika” innebär precis det, ”olika” – även personer med utrikesbakgrund är olika, har olika motiv, mål, bakgrund och erfarenheter. Vissa tar stor styrka därifrån, andra tänker knappt på det. En öppning av slutna strukturer baserade på en känsla av det bekanta kan inte brytas ner med en enkel vädjan att ”den andra” får tas plats. En pliktskyldigt ditsatt invandrare som förväntas fylla en roll, en kvot är inte ett nedbrytande av något destruktivt, det är en bekväm form av antirasism som i själva verket bekräftar den enfaldiga kategorisering som är rasismens nakna logik.
2011-11-21
Integrationdebatt i Stockholm
Vem bestämmer? Om makt och delaktighet i mångfaldens SverigeMer info finns här.
23 November, 2011 | Seminarier
I den demokratiska välfärdsstaten ska inte bakgrund eller ursprung avgöra medborgarnas tillträde till politikens arenor eller hur väl man lyckas på arbetsmarknaden. Men visionen om delaktighet i samhället utmanas av bristande jämlikhet, intolerans och segregation. Hur kan makten över de egna livsvillkoren stärkas trots ojämlikhet? Vilken roll spelar tillgången till information och nätverk i samhället? I vilken grad har olika samhällsgrupper i praktiken tillgång till demokratin?
Datum: Den 23 november 2011
Tid: Kl. 13-16
Plats: Folkets hus i Rinkeby
Anmälan: fokus@framtidsstudier.se
Kortföreläsningar:
Fredrik Hertzberg Tema Integration i arbetslivet, samt Institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet
Gunnar Myrberg Institutet för Framtidsstudier
Viktor Vesterberg Tema Integration i arbetslivet, Linköpings universitet
Soheyla Yazdanpanah Ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet
Panelsamtal:
Adam Cwejman ordförande, Liberala ungdomsförbundet
Gustav Fridolin språkrör, Miljöpartiet
Barakat B. Ghebrehawariat kommunikationsansvarig, Forix – Förorternas riksdag
Gudrun Schyman styrelseledamot och tidigare talesperson, Feministiskt Initiativ
Moderator: Per Strömblad, Institutet för Framtidsstudier
2011-11-16
Vems nödvändiga politik?
På Kvalitetsmässans Politikerdagar samlas förtroendevalda från hela landet för att lära nytt och för att hämta inspiration till vardagsarbetet på hemmaplan. 36 seminarier om allt från Samhällsnytta med avkastning till En lokal demokrati för framtiden bidrar till detta. Plus, inte minst, alla spontana möten där erfarenheter utbyts.Jag har tidigare kritiserat Demker och Bjereld för deras idéer i boken "Den nödvändiga politiken", vi får se om jag får återkomma till de tankarna idag.I inlednings- och avslutningsprogrammen diskuteras uppdragets förutsättningar och politikens begränsningar i vårt allt mer globaliserade och individualiserade samhälle. Kvalitet & Förnyelse har talat med två av deltagarna, som har olika syn på den frågan, Ulf Bjereld, som är professor i statsvetenskap i Göteborg och aktiv socialdemokrat samt liberalen Adam Cwejman, som är ordförande i LUF.
Ulf Bjereld och kollegan Marie Demker gav i våras ut Den nödvändiga politiken, en bok till politikens försvar. Bland annat vänder de sig mot argumentet att makten ska flyttas från sammanträdesborden till köksborden. Inte minst för att förutsättningarna är så olika vid olika köksbord
– Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller ihop samhällsgemenskapen, säger Ulf Bjereld.
Adam Cwejman däremot anser att köksborden är den rätta platsen för beslut som rör människors vardag.
– Allt annat vore att misstro människor och innebär en idealiserad bild av politikens möjligheter att ställa våra liv rätta, menar han.
2011-11-10
Är barn människor?
Det finns en risk att liberaler alltför lättvindigt sätter sig i sitsen av samhälleliga överförmyndare som lyfter barnuppfostran bort från föräldrarna. Komplexiteten i gränsdragningen, som vi tyvärr alltför ofta glömmer, måste göra sig påmind. Men liberalismens styrka är den pågående diskussionen om rättigheterna. Än är inte linjens slutgiltiga placering, om vem som bör ha rättigheter och av vilken typ avgjord. Inte minst frågan om avsaknad av rättigheter för djur visar att gräsdragningen inte är färdig. Det är här vi kan fånga liberalismens väsen: vi konstaterar att rättigheter behövs men ställer oss ödmjuka inför den absoluta sanningen om dess tillämpning.Läs gärna hela, teckna gärna en prenumeration på tidningen, den har både fått en total make-over och helt nya redaktörer.
2011-11-04
Mer pengar löser inte allt
The idea that good schooling is about spending money is the one that has been beaten back hardest. Many of the 20 leading economic performers in the OECD doubled or tripled their education spending in real terms between 1970 and 1994, yet outcomes in many countries stagnated—or went backwards. Educational performance varies widely even among countries that spend similar amounts per pupil. Such spending is highest in the United States—yet America lags behind other developed countries on overall outcomes in secondary education. Andreas Schleicher, head of analysis at PISA, thinks that only about 10% of the variation in pupil performance has anything to do with money.Läs hela, inte mycket nytt men bekräftar tesen att fixeringen vid utgifter i skolväsendet är destruktiv.
Om revolt inom musiken: neofolk
Man behöver som lyssnare inte köpa den symbolik eller de åsikter som levereras. Däremot finns det en viktig lärdom att dra av neofolkmusiken: Bortom revolten mot samtiden, vilken ofta är en del av den politiska musiken, finns ett budskap om att inta en självständig position, och inte bara per automatik förkasta samhället. Neofolken befinner sig lite vid sidan om samtiden och betraktar människan och historien ur ett vidare perspektiv. Genren uppstod förvisso som en del av modernismens musikkultur, men tog samtidigt tillfället i akt att blicka bakåt och in i människans inre. Musik har, som all stor konst, möjligheten att öppna dörrar till tankar och sanningar som tidigare varit dolda. För många har neofolken gjort precis detta.Hela finns att läsa i Axess magasin som kan köpas i de flesta butiker.
2011-11-02
Efter revolutionen
Men en hastig historisk tillbakablick visar att revolutionen knappast är över. Demokratiseringsprocesser är sällan det som sker på torgen utan det som sker i de vardagliga och mellanmänskliga situationerna. För vad är det diktaturer gör med människor? De skapar ett konstant tillstånd av skräck, osäkerhet och oförutsägbarhet. Skräck inför myndigheter och polisen, osäkerhet om det egna och familjens öde och oförutsägbarheten i rättsväsende och byråkrati. Konsekvensen blir alltid utplåningen av den mellanmänskliga tilliten. Och det är denna tillit som bygger fungerande samhällen. Att ”lära om” ett land från diktaturens mentalitet tillhör inte de enklaste utmaningar.Läs gärna hela här!
Om alliansen, fp och borgerlighetens framtid
EU, Euron och kraschen
Bristen på insikt sträcker sig bortom eurofrågan. Att vårt parti nyligen tog ställning för att ge EU beskattningsrätt är olyckligt. Svenska medborgare vill inte se de 1 500 kronor i skattesänkning alliansregeringen gett en vanlig löntagare ätas upp kostnader från den EU-moms Folkpartiet står bakom. Det europeiska samarbetet behöver inte mer resurser. Det behöver nya prioriteringar. Skatter startar alltid på en låg nivå. I Sverige infördes en tillfällig moms 1960 på 4,2 procent. Idag är den permanent på 25 procent. En tillfällig värnskatt infördes på fem procent 1995, och i både valet 2010 och i höstens skuggbudgetar är alla tre vänsterpartier överens om att den måste höjas. En beskattningsrätt kommer vara omöjlig att rulla tillbaka. Att vårt moderparti vill forcera in Sverige är en politik i konflikt med den sparsamhet och det omsorg om skattemedel som vi driver i den svenska riksdagen.Läs gärna hela!
Kommande bok och essä
Tills dess att jag är färdig kommer jag inte helt att försvinna, artiklar kommer att dyka upp lite varstans och jag kan varmt rekommendera den antologi som nu släppts med titeln "Den nya borgerligheten", den går att köpa här (inom kort har jag hört) och jag bidrar med ett kapitel om borgerlig identitet och metapolitik. Ett kort utdrag ur min text:
Borgerligheten kan vinna val och vinna det realpolitiska förtroendet genom att ha välorganiserade och kompetenta politiker. Emellertid verkar det svårare att anknyta till en samhällsanda eller fundamentalt förändra den svenska institutionella överbyggnaden. Denna institutionella överbyggnad kan beskrivas som alltifrån kulturlivet, journalistiken, samhällsdebatten till det civila samhället och utbildningsväsendet.En politisk rörelse och dess samlade politiska idéer står inte nödvändigtvis stadigt om dess enda fundament och existensberättigande är människors materiella välstånd och förtroendekänslor för politiker. Det innebär inte att materiellt välstånd och ekonomi inte förändrar samhällets institutioner, emellertid verkar detta inte ensamt kunna förändra samhället som många marxister tidigare trodde.
Min avsikt är inte att svartmåla borgerlighetens situation i Sverige, istället vill jag varna för vissa av de hinder som finns i vägen för att göra borgerligheten relevant under ett betydligt längre tidsperspektiv. Problemen som jag tecknar i den här essän är inte främst konkreta politiska, de tillhör istället den metapolitiska arenan. Frågor som i högsta grad är avgörande för politiken men som ligger som ett raster över det politiska.