Jan Jörnmark skriver helt lysande om bostadsproblemet i Göteborg. Men texten kan generaliseras till en allmänsvensk nivå:
/../Den institutionella struktur vi har går på ångor från kollapsade och återvunna planer vars bäst-före-datum gick ut för decennier sedan. Utredandet av allt från Skanstorget till Skeppsbron har skapat en Perpetum Mobile där tusentals arbetstimmar plöjs ned till ingen nytta, samtidigt som bostadsbristen ökar och Stor-Göteborg sprids ut över allt vidsträcktare områden bortåt Kungsbacka, Varberg och Uddevalla.Jörnmark erbjuder ingen quick fix. Men jag undrar hur man löser upp den här strukturen. Varför bygger vi så lite? Och när vi väl gör det, efter byråkratiska konvulsioner, varför gör vi det så urbota tråkigt?
Jag är själv ersättare i Göteborgs byggnadsnämnd och borde rimligtvis veta svaret på den frågan. Tyvärr vet jag inte det. Även som ersättare i nämnden med viss insikt i arbetet är det mig ett mysterium varför det blivit som det är.
Ett par korta reflektioner:
1. Regelbördan för byggandet är enorm. Kostnaderna skenar snabbt och möjligheterna till billigare byggande minskar snabbt. Det handlar inte om att sänka kraven för mycket som är rimligt som materialval och säkerhet. Snarare handlar det om antal p-platser per lägenhet och annat som kan slopas. PBL måste reformeras och det kraftigt. Ibland får jag känslan av att PBL används som ett juridiskt slagträ för att förhala eller försvåra. Stora detaljplaner som verkar genomtänkta agerar byråkratiska stoppklossar när mindre förändringar ska till.
2. Byggandet behöver mer politisk styrning av den goda sorten (en oxymoron?). Majorna är i detalj planerat i förväg. Gatunätet och utformningen på husens funktioner är fastslaget av politiker. En stor del av marken i centrala Göteborg är offentlig. Planera en tät och stadslik bebyggelse (Se ex här), upphandla därefter med den som är intresserad. Problemet är givetvis att om stadsbyggnadskontoret kommer med dåliga förslag så kvittar det vilka politiker som basar. Det behövs ett ramverk för byggandet, inte en överdriven detaljreglering.
3. Byggandet behöver mindre politisk styrning. Ja det gå att både minska och öka det politiska inflytandet. Det handlar om vad man styr över. Den politiska regleringen av hyresmarknaden, både vad gäller andrahandsuthyrning och prissättningen förvrider marknadsrörelser. Att ge offentligheten total makt över utvecklingen i en stad kan vara katastrofalt. Lex totalsanering av Göteborg är ett exempel. Balans bör, som vanligt, existera mellan både marknadsintressen och det offentliga. Offentlighetens planering av staden som evenemangsstaden skapar en tråkig stad uppdelad i stadsdelar efter funktion.
4. Möjligen är den destruktiva strukturen som finns i byggandet ett problem som både berör marknadsaktörer, politiker och arkitekter. Det verkar finnas en avgrund mellan de som befinner sig innanför och utanför byggprocessen. Trots samråd fallerar det på så många sätt. Göteborg är idag en stad som i stora avseenden är död. När man väl försöker åtgärda det trampar man i klaveret med tråkiga områden som isolerar i små enklaver. Kvillebäcken kan bli ett sådant undantag, vi får se.