Det är något med musiker och politik. Kombinationen är hemsk och av många (vissa goda andra dåliga) anledningar sympatiserar en överväldigande majoritet av sveriges kulturelit med de rödgröna.
Min vana trogen fortsätter jag ändå att inte bara lyssna på musiken utan även läsa det musikerna skriver. Då kan det lätt bli roligt. Som när debuterande "Torpedo" skriver om kulturpolitik (under en bild av Leif Pagrotsky):
Min vana trogen fortsätter jag ändå att inte bara lyssna på musiken utan även läsa det musikerna skriver. Då kan det lätt bli roligt. Som när debuterande "Torpedo" skriver om kulturpolitik (under en bild av Leif Pagrotsky):
Begåvningsreserven har talat. Läste även om Torpedos funderingar över skatter. Mindes kommunisten i högstadiet.This is our old minister of cultural affairs. Spinin’ some wax. Our new one hates culture. If you’re reading about some kind of swedish invasion or cultural golden age in music you should know that you won’t have to deal with that in a couple of years if Lena Adelsohn Liljeroth gets her way.We are the last of a generation that grew up in a time where music and arts was something to be proud of. Something to be a part of. It’s not about money. It’s not about fame. It’s about giving people a chance to express themselves through art. Or express themselves in anyway they want.
Vissa menar att det är ett problem att kulturarbetare ofta är vänster och sällan stödjer något borgerligt alternativ. Jag menar själv att det är ett problem att trendsättare inom kulturen sällan är borgerliga. Men ibland när man läser vad de har att säga undrar jag om det inte är lika bra. Ni kan ha dem. I hate culture.