Liberalt perspektivskifte?

Har inte haft tid att lugnt sätta mig och blogga på en vecka. Deltog förra onsdagen i Engelsbergsseminariet anordnat av Axel and Margaret Ax:son Johnsons stiftelse och Axess. Seminariet kommer i delar att sändas på Axess-TV och flera av talen från dagen kommer att publiceras framöver, troligtvis även mitt anförande.

Om seminariet skrev, såväl direkt som indirekt, Nima Dervish, Alice Teodorescu, Hanne Kjöller, Per Gudmundsson, Johan Lundberg, Dick Erixon.

Det har under den senaste veckan publicerats en rad uppseendeväckande men också tankeväckande artiklar, främst från liberalt och konservativt håll. Vi börjar med Tino Sanandaji, forskare vid Chicagos universitet. I en artikel på Svensk tidskrift går han till storms mot Simon Hedlin Larssons artikel om fri rörlighet från ett liberalt perspektiv:

Det finns idag tillräckligt med forskning för att dra säkra slutsatser om invandringens påverkan på svensk ekonomi, och slutsatsen är inte glädjande. Invandringen från utanför Europa har fått påtagligt negativa effekter för samhällsekonomin. Liberaler bör därför inte, av rent principiella skäl, känna sig tvingade att försvara fri rörlighet över gränserna.

Det ska bli mycket spännande att se om replik inkommer. Jag har invändningar av både en pragmatisk sort (nyttofrågan) men även den principiella (som jag tycker han avhandlar för kort). Men samtidigt är artikeln förtjänstfull eftersom den visar hur kasst integrationen fungerar i samband med välfärdsstaten, en fråga jag tog upp i mitt anförande på Engelsbergsseminariet. Tino går mer detaljerat in på frågan på sin blogg som man kan läsa här.

Intressant läsning är även en artikel i GP av Jasenko Selimovic, integrationsministerns statssekreterare:

Om Sverigedemokraternas väljare ropar efter en svenskhet baserad på etnicitet eller kultur, är det inte lämpligt att svara med att det inte finns någon svenskhet. Det lämpliga svaret är att försöka definiera denna svenskhet på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare, människor med andra kulturer och religioner också ryms i den. Denna förändring skulle vara välkommen. Den skulle ge invandrare en känsla av en tillhörighet som de ofta saknar, det skulle erbjuda en möjlighet att sluta vandra, och det skulle undergräva Sverigedemokraternas krav på etnicitetskriteriet.

Intressant läsning är det eftersom stycket ovan var som hämtat från Ardalan Shekarabis (S) anförande på Engelsbergsseminariet. Ett anförande som Johan Ingerö av en god anledning prisade, det visade nämligen att det inom S finns tydliga röster för samhällsgemenskap. En röst som inte präglas av beröringsångest och oro över att det skapas ett "vi och dom", en uttjatad klassiker från vänsterhåll.

Missa inte heller Thomas Gürs artikel om invandring och företagsklimat eller Nima Sanandajis viktiga påpekande att barnfattigdom främst är en fråga om socialbidragstagande bland invandrare.

Många liberaler och konservativa håller på att omdefiniera sin syn på integrationens funktion och mål, välfärdsstatens roll, gemenskapen som fråga (nationell, medborgerlig eller etnisk?) och en problemformulering bortom det enögda fokuset på diskriminering.

Det är vanskligt att tala om EN linje. Det är frågan om en just nu väldigt levande borgerlig debatt om multikulturalismen och invandringen. En debatt som framförallt lyckats undvika såväl vänsterns som nationalisternas trötta problemformuleringar och lösningar.