Gud och välstånd, inte alltid vänner

Lever du i ett fattigt land och befinner dig under fattigdomsgränsen? Då är risken (eller chansen, beroende på hur man ser det) stor att du även är väldigt religiös visar en Gallupundersökning:

Flera länder exemplifierar den här tendensen:

Och motsatsen:
Har du mer tilltro till att dina egna handlingar spelar roll och din frihet är större att påverka ditt liv då minskar den absoluta tilltron till religionen. Många av länderna ovan med låg religiositet är har definitivt en hög andel personer som har någon typ av andlighet, däremot är den inte dominerande i livet. Enskilda väldigt viktiga undantag finns givetvis, inte minst USA. Där finns andra förklaringar som är historiskt och kulturellt specifika.

Tydligt är att religionen fyller en instrumentell roll i många länder, och kanske även en hämmande effekt på utvecklingen av jämställdhet och utveckling. Att hålla kvinnor borta ifrån arbetsmarknaden och förtryckta minskar chanserna till en vettig utveckling men främst möjligheterna att fritt välja sin livsstil. I takt med att utbildningsnivåerna bland kvinnor ökar så minskar barnafödandet samt även tilltron till religionen.

När jag läser Gallupundersökningen kommer jag osökt att tänka på två personer, Daniel Suhonen från socialdemokratiska Tvärdrag som skrev en bra artikel om vänstern och religionskritiken. Suhonen fick springa gatlopp, blev pryglad av Andreas Malm på radio och fick se sig hårt kritiserad av vänstern.

Den andra personen jag kom att tänka är Christopher Hitchens som i en intervju i Daily Telegraph nyligen begrundade religionskritiken :

I really do believe that criticism of religion is the beginning of all criticism, as Marx put it. It’s our first of everything; the father and mother of all disputation. That’s why it never gets boring.

Rättframt och självklart konstaterade han att religiösa samhällen i sig är dömda att misslyckas med både sina egna samhällen men även med målet att förpesta andra samhällen:

An ideology of that sort has shown itself incapable of running even as low-level a society as Afghan­istan. They deny themselves the talents of half the population. They believe that things like diseases and earthquakes are punishments. They have no self-criticism, so when things go wrong they have to look for the source in a Jewish-Crusader conspiracy, which is why they export their surplus young people to take their violence elsewhere. That’s why they’re an immediate menace to us. Their state won’t just fail on its own; they have to share their failure. Once you’ve established that, they can’t possibly win, our victory is a sure thing.

Vem gillar fria marknader?

Det håller på att ske ett globalt perspektivskifte i synen på de fria marknaderna. Det menar undersökningsföretaget GlobeScan som gjort en stor enkät där inställningen till fria marknader har mätts i en rad länder. Resultatet är fascinerande:


Globescan konstaterar:

The results mean that a number of the world’s major emerging economies have now matched or overtaken the USA in their enthusiasm for the free market. The Chinese and Brazilians, 67 per cent of whom regard the free market system as the best on offer, are now more positive about capitalism than Americans, while enthusiasm in India now equals that in the USA, with 59 per cent rating the free market as the best system for the future.

Människor i västvärlden, i synnerhet i USA och Europa håller på att tappa tilltron till fria marknader. I länder som är del av en global välståndsökning ökar tilltron till fria marknader. Man ska komma ihåg att detta handlar om länder som under långa perioder på 1900-talet hade mycket reglerade marknader med oerhört stort fokus på statligt ägande. En positiv syn på framtiden och den egna ekonomin verkar gå hand i hand med förtroende till att det är fria marknader som är en stor del i den utvecklingen.

Äpplen och päron från MP

Skrev förra veckan en replik på Åsa Romson och Paul Lappalainens artikel där de varnade Erik Ullenhag för att gå i Danmarks fotspår samtidigt som de menade att den viktigaste lärdomen från den kanadensiska integrationspolitiken var kampen mot diskriminering:

I vanlig ordning blir det en selektiv läsning av den kanadensiska politiken när miljöpartister eller socialdemokrater vågar åberopa landet som ett föredöme. Man väljer inte att tala om poängsystemet för arbetskraftsinvandring, försörjningskrav för asylinvandrare, att språk och medborgarskapstest är en oomtvistad självklarhet i Kanada. Man väljer istället att plocka russinnen ut kakan och aldrig på riktigt göra en hederlig jämförelse. En bred jämförelse mellan Kanada och Sverige hade nämligen visat på en rad skillnader i integrations- och migrationspolitik som Romson och Lappalainen inte vill ta upp.

Jag visade, på samma sätt som Per Gudmundsson och Integrationsbloggen visat tidigare, att Kanada inte är så mycket bättre än Sverige på arbete mot diskriminering. Inte heller är det den skillnaden som är den avgörande mellan Sverige och Kanada när det kommer till integrationspolitik.

Liberalt perspektivskifte?

Har inte haft tid att lugnt sätta mig och blogga på en vecka. Deltog förra onsdagen i Engelsbergsseminariet anordnat av Axel and Margaret Ax:son Johnsons stiftelse och Axess. Seminariet kommer i delar att sändas på Axess-TV och flera av talen från dagen kommer att publiceras framöver, troligtvis även mitt anförande.

Om seminariet skrev, såväl direkt som indirekt, Nima Dervish, Alice Teodorescu, Hanne Kjöller, Per Gudmundsson, Johan Lundberg, Dick Erixon.

Det har under den senaste veckan publicerats en rad uppseendeväckande men också tankeväckande artiklar, främst från liberalt och konservativt håll. Vi börjar med Tino Sanandaji, forskare vid Chicagos universitet. I en artikel på Svensk tidskrift går han till storms mot Simon Hedlin Larssons artikel om fri rörlighet från ett liberalt perspektiv:

Det finns idag tillräckligt med forskning för att dra säkra slutsatser om invandringens påverkan på svensk ekonomi, och slutsatsen är inte glädjande. Invandringen från utanför Europa har fått påtagligt negativa effekter för samhällsekonomin. Liberaler bör därför inte, av rent principiella skäl, känna sig tvingade att försvara fri rörlighet över gränserna.

Det ska bli mycket spännande att se om replik inkommer. Jag har invändningar av både en pragmatisk sort (nyttofrågan) men även den principiella (som jag tycker han avhandlar för kort). Men samtidigt är artikeln förtjänstfull eftersom den visar hur kasst integrationen fungerar i samband med välfärdsstaten, en fråga jag tog upp i mitt anförande på Engelsbergsseminariet. Tino går mer detaljerat in på frågan på sin blogg som man kan läsa här.

Intressant läsning är även en artikel i GP av Jasenko Selimovic, integrationsministerns statssekreterare:

Om Sverigedemokraternas väljare ropar efter en svenskhet baserad på etnicitet eller kultur, är det inte lämpligt att svara med att det inte finns någon svenskhet. Det lämpliga svaret är att försöka definiera denna svenskhet på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare, människor med andra kulturer och religioner också ryms i den. Denna förändring skulle vara välkommen. Den skulle ge invandrare en känsla av en tillhörighet som de ofta saknar, det skulle erbjuda en möjlighet att sluta vandra, och det skulle undergräva Sverigedemokraternas krav på etnicitetskriteriet.

Intressant läsning är det eftersom stycket ovan var som hämtat från Ardalan Shekarabis (S) anförande på Engelsbergsseminariet. Ett anförande som Johan Ingerö av en god anledning prisade, det visade nämligen att det inom S finns tydliga röster för samhällsgemenskap. En röst som inte präglas av beröringsångest och oro över att det skapas ett "vi och dom", en uttjatad klassiker från vänsterhåll.

Missa inte heller Thomas Gürs artikel om invandring och företagsklimat eller Nima Sanandajis viktiga påpekande att barnfattigdom främst är en fråga om socialbidragstagande bland invandrare.

Många liberaler och konservativa håller på att omdefiniera sin syn på integrationens funktion och mål, välfärdsstatens roll, gemenskapen som fråga (nationell, medborgerlig eller etnisk?) och en problemformulering bortom det enögda fokuset på diskriminering.

Det är vanskligt att tala om EN linje. Det är frågan om en just nu väldigt levande borgerlig debatt om multikulturalismen och invandringen. En debatt som framförallt lyckats undvika såväl vänsterns som nationalisternas trötta problemformuleringar och lösningar.

Hanns Ekotripp

Är idag med i Hannas Ekotripp, ett program om miljöengagemang:

Hannas ekotripp är programmet där vi träffar människor som lever en utpräglad miljövänlig livsstil. Men den här gången har vi träffat Adam Cwejman som inte är övertygad alls om att det är rätt väg att gå för att rädda miljön. Han tycker rent av att det är både slöseri med tid och narcissistiskt att anpassa sitt eget liv så mycket som många gör. Att man enbart räddar sig själv. Inte världen. Istället vill han leva i ett modernt samhälle där man ser till att hitta nya tekniska lösningar för att spara på jordens resurser, exempelvis med hjälp av GMO-grödor istället för ekologiskt jordbruk

I programmet pratar jag bland annat om varför jag tycker Norman Borlaug var en föredömlig person, varför tillväxt är bra, om Christoffer Hitchens bok "Letter to a young contrarian", varför vi ska använda våra rikedomar istället för meningslösa symbolhandlingar för att förbättra miljön.

Resten av programmet kan man lyssna på här, rekommenderas varmt!

Missbrukarvård måste baseras på vetenskap

Skrev igår i Expressen tillsammans med flera andra om den svenska missbruksvården:

Den höga svenska narkotikadödligheten är till stor del en följd av att vi avstått från att använda oss av effektiva skadebegränsande åtgärder. Det är skamligt, och ovärdigt en modern välfärdsstat. De problemområden vi nu har tagit upp har i åratal varit välkända bland forskare och många yrkesverksamma. Att trots detta så lite hänt beror på det kunskapsförakt och den förlamande "vi är bäst i världen"-inställning som styrt svensk alkohol- och narkotikapolitik.

Bortom utopin

Inför förstamajdemonstrationerna i det kommunistiska Polen låg det alltid en extra organisatorisk börda på lärare, rektorer, platschefer och professorer. Alla hade ansvaret att få sina anställda och underordnade att marschera i förstamajdemonstrationen.

Enighet och gemenskap skulle utstråla från förstamajdemonstrationen, ett folk enat bakom en idé. Att marschens uttryck för enighet var lika förljugen som leendena på människorna som deltog i marschen var det få som reflekterade över öppet.

Men så var politiken, gemenskapen och enighetens projekt så viktiga att enskilda människors ovilja att delta en irrelevant detalj.

Det är ofta i berättelserna om politiken som projektet med stort P som jag funnit liberala idéer så lockande. Det är tyvärr den reellt existerande socialismen jag främst kommer att tänka på när jag läser Marie Demkers och Ulf Bjerelds artikel på DN Debatt om den Nödvändiga politiken.

Det jag läser är en oerhörd tilltro till att ett samhälle enbart blir demokratiskt om makten är absolut och statlig. Det är en idé om staten som det enda riktigt demokratiska uttrycket för människors viljor och intressen.

Lite ironiskt är att Demker och Bjereld väljer att använda köksbordet som metafor för hur långt samhället avpolitiserats, privatiserats och individualiserats. I Sovjetunionen brukade man tala om köksbordspolitiken, det enda utrymme i samhället där man kunde tala någorlunda fritt om politiska och kulturella spörsmål utan att riskera fängslas. I Sovjetunionen var köksborden den enda delen av samhället där individer möttes utan påbud ovanifrån och diskuterade livet.

Jag kommer även att tänka på bloggaren Oskoreis texter om Alain de Benoist när jag läser Bjereld och Demker. Det finns bland både högerradikaler som De Benoist och socialdemokratiska nostalgiker en oerhört längtan till den obligatoriska gemenskapen. Rädslan för globaliseringen, individualiseringen, fragmenteringen, atomiseringen - kär process har många namn - framkallar en oerhörd känsla av maktlöshet. En rädsla inför att splittring kommer råda om inte nationen eller samhällsmedborgarna hålls samman i gemenskapen. I ett inlägg om högerradikalen Michael O’Meara skriver Oskorei:

Individualismen leder också naturligt till idealet homo economicus, den ekonomiska, nyttomaximerande människan. Detta i sin tur leder till att marknaden ses som den naturliga mötesplatsen för ett samhälles medlemmar

Oskorei citerar direkt O’Meara:

I would like to see a society with a market, but not a market society

Och det är precis det som förenar högerradikalismen och vänsternostalgikerna, en grundläggande skepsis mot att medborgare inte är medborgare utan enbart konsumenter i ett samhälle där de tillåts fritt välja och verka utan de påtvingade gemenskapernas politik. Oskorei sammanfattar den nya högerns idé om staten:

Den Nya Högern vänder sig också mot den moderna synen på staten, som ju bygger på individualismen och helst ser en stat som är så opolitisk som möjligt. Istället menar den Nya Högern att en verklig stat är den gemensamma representanten för ett folk och för deras värderingar och mål.

Det metaforiska köksbordet är hotfullt för att köksbordet står bortom den stora planens makt. I hemmet kan tack och lov inte politikerna och samhällsplanerarna styra upp varje detalj. Det innebär inte att samhällsgemenskapen upplöses, politiken är inte en förutsättning för samhällsgemenskapen, det är en konsekvens av den.

En riktig samhällsgemenskap kan enbart byggas underifrån där det spontana tillåts råda. Marknadssamhället gör inte människor till enbart konsumenter av produkter, det skapar även förutsättningen för att fritt välja sitt liv, även i skarp kontrast till nationen och politikens önskningar.

Såväl den nya högern som de nostalgiska socialdemokraterna talar förvisso om spontanitet och legitimitet men intressant är att det alltid förutsätts en mycket mäktig statsmakt för att förverkliga de stora utopierna. Jag lämnar väldigt gärna de stora utopiernas tid. Demker och Bjereld skriver att:

Ett samhälle utan politik är ett samhälle utan medborgarskap och utan organisering. Den stora frågan är i stället vilken politik som bör föras. Men den debatten kan bara föras i en gemensam medborgerlig offentlighet – alltså i ett möte mellan politikens institutioner och det politiska livets uttrycksformer på gräsrotsnivå.

Fullgoda medborgare blir vi enbart i relationen till de politiska institutionerna. Med andra ord kan inte politiken meningsfullt existera i någon annan relation. Det är en nostalgisk tillbakablick till ett genompolitiserat och genomreglerat samhälle där socialdemokratin genomsyrade alla Sveriges institutioner.

Jag har alltid hyst en skepsis mot människor som skriver hagiografier om "folket" och "politiken". Det är en skepsis mot den stora berättelsen som ska stakas ut av politikerna, ledarskiktet. En skepsis mot utopin där alla människors viljor kanaliseras genom staten. En idé som är lika omhuldad av korporativistiska fascister som klassiska socialdemokrater. Möjligen är min jämförelse grovhuggen men jag tror ändå att det finns en betydande fara med att överdriva statens centrala roll som demokratins försvarare.

Istället är jag övertygad om att ett meningsfullt samhällsliv kan existera bortom den planerade politikens ramar. Likaså kan man uppnå ett rikt och demokratiskt samhälle utan att alla meningsfulla politiska relationer uppstår i mötet mellan medborgaren och staten. Jag vill rentav påstå att ett riktigt frihetligt och demokratiskt samhälle enbart kan sökas bortom de stora berättelserna.

På samma tema: Sebastians tankar, Fattiglappen, Rädda Sverige, Thomas Böhlmark, Vänstra Stranden, Maria Hagbom, Ulf Bjereld.

Vampyrer hotar Sverige

Vampyrer! Hörde ni! De har serietidningar om vampyrer. Snabbt, tillsätt en arbetsgrupp, ring statsministern, skriv en motion! Gör något!

Det är fantastiskt hur Sverige hur förändrats under de senaste decennierna, till det bättre vill jag bestämt påstå. Den här typen av klipp är roliga, klassikern är givetvis Sivert Öholm som sågar bandet Wasp.

Varje generation har sin plåga. Först var det dans som skulle fördärva ungdomarna, sedan serietidningar, videovåld, hårdrock, rollspel och nu sist datorspel.

Jag vågar påstå att allt inte var bättre förr och att varje generation unga, i varje fall i Sverige, har större utrymme att leva och verka fritt. Det kan vara märkligt att se att den kultur som för bara några decennier sedan väckte moralisk anstöt nu ses som självklar och helt harmlös.

Men varje generation behöver ta en moralstrid med den föregående generationen. Hemska tanke är vad jag som gubbe kommer moralisera över..

(Tipstack till Torbjörn som länkade till klippet)

Energipopulism

Jag har alltid varit av åsikten att kärnkraften på sikt måste avskaffas. Jag har heller aldrig varit särskilt positivt inställd till att vattenkraften i våra älvar ska stå evigt. Båda energikällorna är relativt rena och säkra men är inte utan problem. Jag har efter katastrofen i Japan inte ändrat min åsikt i frågan. Lika lite är den risken som finns med brustna dammar i många länder en anledning att avskaffa vattenkraften i Sverige.

Nyheterna från Fukushima är inte applicerbara på den svenska situationen. Ingen banbrytande information har tillkommit som vi inte hade tidigare. Att spela på människors högst verkliga men i sak irrationella rädsla för att slå ett slag mot kärnkraften i Sverige är inget annat än opportunistisk populism.

När jag idag läser Maria Wetterstrand och Lise Nordin skriva om att vi utan problem kan lägga ner två reaktorer så tvivlar jag egentligen inte så mycket på deras bevisföring. Det finns olika åsikter om exakt hur snabbt det går att avveckla kärnkraften, vad den kan ersättas med, under vilken tid etc.

Men det slår mig när jag läser artikeln att ingenstans finns det större perspektivet. Det är enbart Sverigeperspektivet, den svenska energiförsörjningen, det nationella perspektivet som tar plats i Nordins och Wetterstrands föreställningsvärld.

Många länder i Europa har inte en lika lyxig energisituation. Slovakien är ett av de länder som är nästan uteslutande beroende av fossila bränslen. Länder som Tyskland är beroende av naturgas, inte värst i klassen men ändå inte bra. Under vinterhalvåret dras den ryska strupsnaran hårdare om halsen på flera europeiska länder. En större svensk energiexport hade kunnat avhjälpa det problemet. Målsättningen bör alltjämt vara rena och förnyelsebara energikällor. Men under den långa period som omställningen för hela Europa kommer vara är kärnkraften viktig.

Den svenska energipolitiken måste vara global i sina perspektiv. Om vi i Sverige helt kan lämna fossila bränslen då är det givetvis bra. Förnyelsebara energikällor måste introduceras i en större skala. Men så länge stora delar av europa inte är där så är en avveckling av kärnkraften oansvarig. Av den enkla anledningen att vi borde exportera en större andel av vårt överskott, inte hitta sätt att minska det.

På samma tema: Rasmus Jonlund, Per-Åke Fredriksson, Den hälsosamma ekonomisten, Mattias Sundin, Lena Ek.

Regeringen och integrationspolitiken

Goda nyheter!

NY ARBETSGRUPP. Erik Ullenhag (FP) tillsätter en arbetsgrupp inom Regeringskansliet för att jobba fram en ny integrationspolitisk strategi. En av uppgifterna är att minska gapet i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda.

Förhoppningsvis kommer arbetsgruppen att samarbeta med andra departement som finansen och övriga delar av arbetsmarknadsdepartementet. Efter den väldigt omfattande etableringspropositionen behöver regeringen verkligen komma med fler nya förslag på integrationsområdet.

Juholt och alliansen

Peter Santesson, bakom bloggen Inslag gör en intressant spaning om Håkan Juholts framtida förhoppningar:

Kan det vara så att Juholt hoppas se konturerna av ett kommande försvarstal här? Ett tal som skall hållas när en stelnad allians skall bytas ut mot ett spännande samarbete med en förändrad socialdemokrati som då sägs vara bärare av nytänket och kvalitetshöjningen för dagen? Hur mycket det kan ligga i den förhoppningen är en annan femma. Det förekommer en hel del önsketänkanden i olika riktningar när det gäller hållfastheten i politiska allianser. Men jag undrar ändå om inte en viss Herr och Fru Hatt förekommer i Juholts dagdrömmar. Bara en tanke.

Läs hela! Om det är så att Juholt går runt och drömmer sig till en tid när alliansen är uppbruten så kan han nog gå och fortsätta drömma ett bra tag till. Det är i nuläget helt osannolikt att något borgerligt parti skulle bryta upp alliansen för att kunna göra blocköverskridande reformer som går emot övriga alliansens linje.

Är frizoner vägen fram?

Det är bra när en ny fråga på integrationsområdet diskuteras. Iden om olika typer av ekonomiska frizoner är inte utan kontroverser men det är viktigt att integrationsdebatten förflyttas till frågan om ekonomi och arbete.

Li Jansson och Timbro har släppt en mycket viktig rapport på området. Tidigare gick flera statsråd ut och ställde sig försiktigt positiva till frågan, en utredning är beställd vilket kanske inte är så mycket men visar ändå att man har intentionen att följa upp frågan. Li Jansson skriver även idag på Brännpunkt om frihandelszoner.

Kritik har kommit från två håll, dels Sverigedemokraterna i form av Jimmie Åkesson men även från LO-tidningen där Martin Klepke skriver om nackdelarna. Åkessons kritik går ut på att zonerna är diskriminerande mot svenskar samt att de inte fungerar, han anför Frankrike som exempel. Klekpe menar istället att gränsdragningsproblemen är stora och att bristande utbildning är problemet, inte ekonomiska regler och skattenivåer.

Jag är inte övertygad om att frihandelszoner är den bästa lösning. Emellertid är goda råd dyra och det är viktigt att integrationspolitiken hittar några verkningsfulla målsättningar som inte enbart handlar om justeringar av offentliga system, åtgärder och regler. I det avseendet är frihandelszoner både nytänkande och ett sätt att skapa goda förutsättningar för människor att själva lösa många av utanförskapsproblemen.

Själva har jag ett par frågor och motargument mot frihandelszonerna:

1) Det är inte önskvärt att ha ett lapptäckte av regler och undantag som är svåra att avgränsa. Vart går gränsen för zonen och kan man "bära" med sig förmåner och undantag ut från zonen? Problemen med hur man applicerar reglerna kan bli så stort att den byråkratiska bördan överväger vinsterna.

2) Finns det en risk att man i själva verket stänger inne människor i vissa områden på grund av tröskeleffekter? Dvs att förmånen är såpass bra att det inte finns incitament att flytta verksamheten utanför området där undantagen gäller?

3) Vilka långsiktiga problem finns det med att ha parallella ekonomiska system, finns det en risk att man sätter sig till ro politiskt och inte eftersträvar generella ekonomiska reformer?

4) Kopplat till frågan ovan bör man ställa sig frågan om likabehandlingen utifrån ett offentligt perspektiv sätts ur spel när vissa områden omfattas av andra regler och avgiftsnivåer, kan det skapa fler klyftor än de som redan finns? Jag är medveten om att det är en spekulativ invändning men man kan inte ignorera frågan.

Ett par enligt mig viktiga argument för frihandelszoner är:

1) Ett av de största problemet med integrationen är inte att människor väljer att bosätta sig på "fel" ställe, segregation behöver inte vara ett problem om man har sysselsättning, inkomst och en trygg tillvaro i samhället. Emellertid väljer många nyanlända att bosätta sig i områden där arbetslösheten är stort, vilket är förståeligt eftersom man vill bo nära släkt och där det finns lediga lägenheter. Men ofta är mängden arbeten i närområdet begränsad. Att jobba i sitt närområde är ofta en förutsättning för att komma ut på arbetsmarknaden. Problemet med arbetsmarknaden är inte bara generellt det kan vara betydligt värre i vissa områden. Det talar för att vissa lösningar måste vara specifika för vissa områden.

2) Det finns flera goda exempel på frihandelszoner, rätt utformade som lyckats med att både höja sysselsättningsnivåerna, fastighetsvärden men även antalet företag. Läs gärna mer i Jansson rapport där flera exempel finns (s24-25). Häri rymmer sig ett motargument mot exempelvis Åkessons invändning att det franska försöket inte utföll väl, det handlar givetvis om hur väl man utformar reglerna och undantagen samt hur man gör gränsdragningarna.

3) Problemet med låga sysselsättningsnivåer är såpass akut att utbildningssatsningar och specifika offentliga insatser inte på långa vägar kan avhjälpa problemet. Eftersom grunden i problemet är låg sysselsättningsnivå och låga nivåer av företagande så är det självklart att lösningarna även måste röra företagande och arbetslösheten.

4) Det är inte sannolikt att reformerna kan genomföras generellt trots att svenskt företagande lider av att det är dyrt och krångligt att gå från exempelvis två anställda till tio. Många av de kostnader, skatter och regler som drabbar alla företag i Sverige, i synnerhet små drabbar givetvis vissa grupper av företag hårdare. De med låg anknytning till samhället och som saknar kontaktnät eller eget kapital får det givetvis svårare.

Än är jag inte helt övertygad om att frihandelszoner är den bästa lösningen men samtidigt är det ett av få förslag som på allvar adresserar frågan om arbetslösheten och lågt företagande i stadsdelar som lider oerhört av arbetslöshet, barnfattigdom och en känsla av hopplöshet. Det är problem som behöver lösas nu och tyvärr ser jag inga särskilt goda alternativ.

På samma tema: Annie Johansson, GP.