Idag kan man på SVD:s brännpunkt läsa ett inlägg om sprututbytesprogram. Det är uppenbart att motstånd mot denna typ av socialpolitik fortfarande har stort stöd inom borgerligheten. Udden riktas i artikeln mot socialstyrelsen som i flera policydokument förordat sprututbytesprogram.
Linjen från artikelförfattarna, däribland min partikollega Lennart Rhodin är enkel: det finns inget (med betoning på verkligen noll) bevis för att sprututbytesprogram minskar smittspridning. Inget nämns av validiteten i påståendet att det finns sekundärfördelar av typen rehab, mindre stigmatisering av missbrukare etc.
Hela artikeln lyfter en tes och anför till sitt försvar en metastudie utförd av en grupp brittiska forskare. Tyvärr skrivs inte namnet på artikeln, eller artikelförfattarna ut. Man får anta att det är den metastudie som gjordes 2010 (alltså inte i "början av detta året" som artikelförfattarna skriver) av en grupp brittiska forskare och som publicerades i journalen "Addiction". Ingen annan metastudie utförd av brittiska forskare i Addiction finns i varken januari, februari eller marsnumret (som precis kom ut) av Addiction så man får anta att det är denna studie.
Men stödjs deras mycket kategoriska tes, dvs att sprututbytesprogram är värdelösa, alternativt direkt skadliga av studien? Bäst är att börja med att citera ur dagens artikel för att se exakt vad det är som påstås.
Artikelförfattarna skriver:
Förvisso konstateras att bevisen för att spridningen av Hepatit C skulle minska inte är stora. Däremot finns det enligt metastudien goda bevis för att spridningen av HIV minskat (s 10, min kursivering).
Vad gäller riskbeteende finns inget som stödjer tesen att det varken skulle öka eller minska, studien visar helt enkelt att det behövs mer forskning på området, det finns därför inget som stödjer brännpunktartikelns tes att riskbeteendet skulle förbli oförändrat (s 9):
Kan studien överhuvudtaget användas för det syfte brännpunktartikeln har? Dvs att avskriva sprututbyten som verkningsfull åtgärd mot smittspridning och vård av missbrukare?
Palmeteer et al skriver i sammanfattningen (s 11-12, min kursivering):
Författarna av metastudien konstaterar som man kan se i citatet ovan att deras studie inte kan användas som bevis för att sprututbyten inte skulle fungera. Annell och de andra artikelförfattarna gör alltså precis tvärtom det deras citerade studie rekommenderar.
Om Anell o co gör detta medvetet är det inget annat är illvillig och lögnaktig verksamhet de ägnar sig åt. Om det är så att de gör det omedvetet är deras artikel inget annat än ett uttryck för lathet.
Inte heller ger metastudien de lutar sig på något stöd för att riskbeteenden hos missbrukare skulle öka med sprututbytesprogram, inte heller ger studien stöd för att sprututbytesprogram skulle vara ett dåligt sätt för att minska HIV-spridningen.
Förra året skrev jag ett par inlägg (här, här och här) där jag debatterade mot Vidar Aronsson, ordförande för UNF. I de inläggen gav jag en rad exempel på omfattande undersökningar som visar att det finns stora fördelar av sprututbytesprogram. Jag skrev även på brännpunkt i frågan.
En slutsats som kan dras är att det finns en rad olika metoder att introducera sprututbytesprogram. Ingen sätt är en mirakelkur, vissa fungerar bättre, andra sämre. Skyddet mot smittspridning är mindre ibland, större ibland. Ibland får man genom programmen in missbrukare på rehab, ibland inte. Men vad en överväldigande majoritet av studierna visar är att sprututbytesprogram är det minst dåliga sättet att minska smittspridning bland missbrukare och öka kontaktytan mellan sociala myndigheter och missbrukare.
Vill man läsa en oerhört omfattande statlig studie på området rekommenderas denna studie från Australiensiska hälsovårdsmyndigheten. Den beskriver både motgångar och framgångar med sprututbytesprogram. Framförallt ger den en heltäckande bild av positiva sekundäreffekter av sprututbytesprogram, rehab och möjligheten till närmare kontakter med narkomaner.
Att mot bättre vetande dra slutsatsen att alla former av sprututbytesprogram rakt av är destruktiva är inget annat än selektiv perception med dolda motiv. Vad artikelförfattarna i brännpunktartikeln gör är att förvränga källmaterial och använda det på ett opportunistiskt sätt för att stödja sin tes.
På samma tema: Stardust, Tianmi, Magnus Callmyr, Maria Hagbom
Linjen från artikelförfattarna, däribland min partikollega Lennart Rhodin är enkel: det finns inget (med betoning på verkligen noll) bevis för att sprututbytesprogram minskar smittspridning. Inget nämns av validiteten i påståendet att det finns sekundärfördelar av typen rehab, mindre stigmatisering av missbrukare etc.
Hela artikeln lyfter en tes och anför till sitt försvar en metastudie utförd av en grupp brittiska forskare. Tyvärr skrivs inte namnet på artikeln, eller artikelförfattarna ut. Man får anta att det är den metastudie som gjordes 2010 (alltså inte i "början av detta året" som artikelförfattarna skriver) av en grupp brittiska forskare och som publicerades i journalen "Addiction". Ingen annan metastudie utförd av brittiska forskare i Addiction finns i varken januari, februari eller marsnumret (som precis kom ut) av Addiction så man får anta att det är denna studie.
Men stödjs deras mycket kategoriska tes, dvs att sprututbytesprogram är värdelösa, alternativt direkt skadliga av studien? Bäst är att börja med att citera ur dagens artikel för att se exakt vad det är som påstås.
Artikelförfattarna skriver:
Det är detta som kallas för riskbeteende och det förändras inte av att landstinget delar ut sprutor till narkomaner.Och fortsätter med att landstingets sprutor inte skulle förändra något av användningen:
Denna mytbildning grundar sig nämligen på att en ren spruta från landstinget skulle fungera annorlunda i en knarkarkvart än en ren spruta från en illegal mellanhand. Men ingen har lyckats förklara varför det skulle kunna vara såDe fortsätter med att hänvisa till den brittiska studien (min kursivering):
De brittiska forskarna, som redovisat sitt resultat i vetenskapstidskriften Addiction, kunde visa att WHO:s underliggande material i de flesta fall antingen var feltolkat eller felredovisat och att underlaget inte alls ger något stöd för att sprutbyte skyddar mot hiv.Vad konstaterar då den studie som artikeln bygger på?
Förvisso konstateras att bevisen för att spridningen av Hepatit C skulle minska inte är stora. Däremot finns det enligt metastudien goda bevis för att spridningen av HIV minskat (s 10, min kursivering).
We found insufficient evidence from these reviews to conclude that NSP is effective in preventing HCV transmission among IDUs. The body of evidence was more robust in relation to HIV prevention (i.e. a a number of studies and more with positive findings)Studien som brännpunktartikeln säger stödjer deras tes konstaterar det omvända: det finns stöd för att sprututbyten förhindrar HIV.
Vad gäller riskbeteende finns inget som stödjer tesen att det varken skulle öka eller minska, studien visar helt enkelt att det behövs mer forskning på området, det finns därför inget som stödjer brännpunktartikelns tes att riskbeteendet skulle förbli oförändrat (s 9):
Tilson et al. identified two studies (both serial crosssectional) that compared IRB before and after liberalization of the laws permitting syringe sale from pharmacies in New York and Connecticut [85,86]: both found that reports of syringe sharing among IDUs declined /../Given consistent evidence from less robust studies identified within two core reviews, we concluded that the level of evidence is tentative.Däremot konstaterar de att det finns flera studier som drar slutsatsen att riskbeteendet har minskat men att dess studier inte är tillräckliga.
Kan studien överhuvudtaget användas för det syfte brännpunktartikeln har? Dvs att avskriva sprututbyten som verkningsfull åtgärd mot smittspridning och vård av missbrukare?
Palmeteer et al skriver i sammanfattningen (s 11-12, min kursivering):
The findings of this review should not be used as a justification to close NSPs or hinder their introduction, given that the evidence remains strong regarding self-reported IRB and given that there is no evidence of negative consequences from the reviews examined here. We recommend a step change in evaluations of harm reduction interventions so that future evaluations: (i) focus on biological outcomes rather than behavioural outcomes and are powered to detect changes in HCV incidence; (ii) considercomplete packages of harm reduction interventions rather than single interventions; (iii) are randomized.Om författarna till brännpunktartikeln hade bemödat sig att faktiskt läsa mer än sammanfattningen till artikeln de citerar hade de förstått att metastudien främst är en metodologisk kritik mot flera studier av sprututbytesprogram. Man riktar främst in sig på kritiken av observationsstudier och beteendestudier och menar att dessa inte alltid är tillförlitliga.
Författarna av metastudien konstaterar som man kan se i citatet ovan att deras studie inte kan användas som bevis för att sprututbyten inte skulle fungera. Annell och de andra artikelförfattarna gör alltså precis tvärtom det deras citerade studie rekommenderar.
Om Anell o co gör detta medvetet är det inget annat är illvillig och lögnaktig verksamhet de ägnar sig åt. Om det är så att de gör det omedvetet är deras artikel inget annat än ett uttryck för lathet.
Inte heller ger metastudien de lutar sig på något stöd för att riskbeteenden hos missbrukare skulle öka med sprututbytesprogram, inte heller ger studien stöd för att sprututbytesprogram skulle vara ett dåligt sätt för att minska HIV-spridningen.
Förra året skrev jag ett par inlägg (här, här och här) där jag debatterade mot Vidar Aronsson, ordförande för UNF. I de inläggen gav jag en rad exempel på omfattande undersökningar som visar att det finns stora fördelar av sprututbytesprogram. Jag skrev även på brännpunkt i frågan.
En slutsats som kan dras är att det finns en rad olika metoder att introducera sprututbytesprogram. Ingen sätt är en mirakelkur, vissa fungerar bättre, andra sämre. Skyddet mot smittspridning är mindre ibland, större ibland. Ibland får man genom programmen in missbrukare på rehab, ibland inte. Men vad en överväldigande majoritet av studierna visar är att sprututbytesprogram är det minst dåliga sättet att minska smittspridning bland missbrukare och öka kontaktytan mellan sociala myndigheter och missbrukare.
Vill man läsa en oerhört omfattande statlig studie på området rekommenderas denna studie från Australiensiska hälsovårdsmyndigheten. Den beskriver både motgångar och framgångar med sprututbytesprogram. Framförallt ger den en heltäckande bild av positiva sekundäreffekter av sprututbytesprogram, rehab och möjligheten till närmare kontakter med narkomaner.
Att mot bättre vetande dra slutsatsen att alla former av sprututbytesprogram rakt av är destruktiva är inget annat än selektiv perception med dolda motiv. Vad artikelförfattarna i brännpunktartikeln gör är att förvränga källmaterial och använda det på ett opportunistiskt sätt för att stödja sin tes.
På samma tema: Stardust, Tianmi, Magnus Callmyr, Maria Hagbom