Liberalismer inom Fp

I ett samtal om något helt annat med Folkpartitidningen NU:s reporter Kristina Bergsström kom vi in på frågan om socialliberalismen inom partiet. Jag har alltid känt mig obekväm med ordet och nästan irriterat mig lite på hur slapphänt det används.

Samtalet utmynnade i en artikelserie där den första delen, samtalet mellan mig och Bergström nu ligger ute på nätet:

– Alla har vi väl varit på ett folkpartimöte där någon efter en lång diskussion säger ”vi behöver bli mer socialliberala” – och alla nickar instämmande. Det låter ju så bra, men vad är det egentligen de menar?
Efter ett sådant uttalande stannar diskussionen av och går aldrig ner på djupet.
– Jag köper inte svaret att socialliberalism är ”att bry sig om de svaga”. Då har man köpt den socialistiska diskursen om att liberaler är kallhamrade och hårda, men det är inte socialister. Därför måste socialliberaler fungera som en brygga mellan socialisterna – som bryr sig om människor – och liberalismens goda idéer.

Nu har en andra del i serien kommit ut, Gabriel Romanus, känd FP-profil diskuterar begreppet och kommer fram till en del slutsatser jag inte delar. Men han ska ha stor heder för att han reder ut begreppet ordentligt. Sedan är det befogat att ställa sig frågan om detta är den socialliberalismen som andra skriver under på eller om det är en ren Folkpartistisk självuppfattning som rekapituleras?

För att ta ett gäng exempel exempel från texten med Romanus, med mina svar insprängda emellan:

Men varför ska vi ersätta (socialliberalism, min, anm) det med ett ännu luddigare (liberalism, min, anm)? frågar han sig.

Varför skulle liberalismen vara luddigare som politiskt begrepp än socialliberalismen? Det är den raka motsatsen menar jag. Romanus svar belyser det tydligt. Det han säger är en återupprepning av det gamla mantrat att socialliberalismen är en liberalism med ett mänskligt ansikte. Men vad säger det egentligen? Att man vågar göra ingrepp i marknaden är inget som är främmande för någon politisk inriktning egentligen, inte ens libertarianen vill se en marknad utan tydliga spelregler (och spelregler är om något ingrepp!). Tyvärr förklarar inte Romanus på vilket sätt socialliberalismen skulle vara så mycket mer tydlig.

Liberalismen har flera inriktningar: gammalliberalism, manchesterlibera­lism, nyliberalism med fler. Ingen av de –ismerna har någonting att göra med Folkpartiets politik, menar Gabriel Romanus.

Starka ord. Menar Romanus att socialliberalismen och då Folkpartiet (går de att skilja åt?) är lika främmande "gammalliberalismen" som de är socialismen? Är det måhända så att Folkpartiet är socialliberalism och det omvända, ett cirkelresonemang som egentligen inte säger något om det ideologiska utan enbart beskriver vad man uppfattar att Folkpartiet står för?

– När Bertil Ohlin talade om socialliberalism var det inte för att ställa sig in hos socialisterna. Den tanken är helt fel. Det var precis tvärtom. Han ville markera gränsen både mot socialismen och mot gammalliberalismen. Det var det som var hela idén med socialliberalismen.

Men det motsäger inte vad jag säger. Jag menar att man ville markera avstånd till de gamla liberalerna just för att kunna locka socialister. Det är ju fullt logiskt att man inte kunde vinna val på samma agenda som tidigare.

Den tvetydighet som Adam Cwejman ser som en svaghet i socialliberalismen, ser Gabriel Romanus i stället som en styrka. Politik handlar enligt Gabriel Roma­nus om att göra avvägningar mellan olika mål. Den insikten är något som är typiskt för socialliberalismen

Problemet som jag ser det är att denna typ av liberalism inte blir mycket mer än bara avvägningar till slut. Avvägningar bestämda av vad? Godtycke och vad man för tillfället säger är det mest socialliberala eller folkpartistiska att göra? Romanus tror här att han reder ut begreppet men i själva verket bekräftar han min tes om socialliberalismens hala och tyvärr mycket lättkapade natur. Alla kan väl göra avvägningar? Det är väl inget förbehållet folkpartister?

I den ultimata liberalismen gör man allting fri­villigt, och det vill vi inte.

Så vad vill "ni"? Jag vill inte vara en del av denna märkliga ideologi som pekar på liberalismen och säger att vi är motsatsen till den. Och nej, inte ens denna "ultimata" liberalism förutsätter att människor gör allt frivilligt. Våldsmonopolet, för att ta ett exempel, är ett tvingande monopol i viss utsträckning. Frågan är när tvång ska användas, av vem och i vilken utsträckning. Falska motsättningar flyttar inte fram diskussionen.

Det finns väldigt mycket annat att ta upp som finns i artikeln. Egentligen är det väl på sin plats att ett seminarium ordnas där de här frågorna utförligt kan diskuteras. Jag märker att jag och Gabriel Romanus nog har en del att reda ut om liberalismen.