Att bygga mänskligt

Som politiker har jag i nuläget enbart ett politiskt uppdrag, det är som ersättare i byggnadsnämnden i Göteborg. Möjligtvis är det så att jag är mer en idépolitiker än en motionsskrivare. Men man bör nog ändå pröva på den praktiska politiken vid något tillfälle.

Nåväl.

Det finns en viktig anledning till att jag sökte mig till just byggnadsfrågorna. Som bekant är Göteborg en ganska hårt sargad stad. Under ett antal decennier rev man stora delar av både gamla arbetarklassområden men även äldre stenbyggnader i medelklassområden. Inte sällan var rivningarna delvis ideologiskt motiverade. Funktionalismen i kombination med en rad andra teorier om stadsplanering spelade under 60-talets vänstervåg en viktig roll för idén om staden.

Det är i högsta grad något vi fått leva med sedan dess. Satellitstäderna, höghusen och miljöer som mest av allt påminner om Minsk, Warszawa och Moskva. Omänskliga miljöer där människan är en liten beståndsdel, en miniatyr jämte arkitekternas raka linjer. Dessa genomplanerade miljöer sådde även frön till segregationen, den fysiska åtskillnaden mellan människor.

I en minnesvärd artikel i Axess beskrevs den franske arkitekten och stadsplaneraren Le Corbusier som ett exempel på efterkrigstidens nya byggnadsidéer. Huvudlinjen i stadsplaneringen var att skapa den nya staden och den nya människan, ett helplanerat samhälle som bröt med det borgerliga förflutna, en epok präglad av bristande funktionalism, kaos, klassklyftor och alltför stökigt och organiskt byggande:

Le Corbusier och Pol Pot drog förstås motsatta slutsatser om vad som borde göras åt "problemet [som] blivit klart formulerat". Pol Pot kom fram till att städer inte borde existera överhuvudtaget; medan Le Corbusier kom fram till att svaret var en stad vars invånare "accepterar den så att de fungerar som en koloni av arbetsbin: ordning, regelbundenhet, punktlighet, rättvisa och förmyndarskap". Om det någonsin funnits ett exempel på en av den dialektiska materialismens förmenta lagar, nämligen motsatsernas enhet, så har man det här.

Le Corbusier hade, oavsett om han visste om det eller inte, en annan stor lärjunge, den rumänske kommunistdiktatorn Nicolae Ceaucescu. Han omsatte Le Corbusiers begrepp om "agrovilles" i praktiken. Ceaucescu var just det slags beskyddare som Le Corbusier hela sitt liv drömde om: en man som inte var rädd för, utan till och med ivrig att låta bulldozrar köra över hela det röriga gyttret av 1600-, 1700- och 1800-talsbyggnader och ersätta det med en totalplanerad miljö, med andra ord utan minsta hänsyn till status quo. Allt som kunde sägas om röran i städerna kunde naturligtvis också sägas om röran på landsbygden, där de irrationella bönderna envisades med att bo i sina små hus med sina idiotiska träsniderier och fönsterluckor smyckade med ineffektiva, tidsödande blommor. Systematiseringen kom även dem till del; de föstes samman i just det slags hyreshus som Le Corbusier ritat (naturligtvis konstruerade med ett inbyggt förfall)

Även om parallellerna till Pol-Pot och Ceaucescu kan upplevas som drastiska så är de ändå relevanta. Idén om det totalplanerade samhället, ideologiskt konstruerat på ett ritbord, vare sig det är sociologens eller arkitektens penna som är i farten blir inte ett mänskligt samhälle. Det är en stad och ett samhälle som sätter utopin framför människan.

Yimby Göteborg, som driver en agenda (om man får kalla det så) som jag nästan i sin helhet kan skriva under på redogör på sin blogg om ett föredrag av Ann Legeby . På detta seminarium togs frågan om rutnätskvarter kontra punkthus upp i relation till livskvalité. Bakgrunden var Legebys licentiatavhandling. Tydligt är att den täta miljön med tydlig uppdelning mellan offentlig och privat mark samt en rad andra faktorer leder till mer trivsamma miljöer för människor.

Emellertid uppstod problem när detta faktum faktiskt påtalades:

Under frågestunden fick Legeby till slut den självklara frågan: "Om det nu verkar ge positiva sociala effekter att bygga efter rutnätsprinciper, som i den klassiska kvartersstaden, borde vi inte göra det då?" Publiken, som nästan uteslutande bestod av planerare och arkitekter, drog efter andan och det gick en våg av bekymrat huvudskakande genom församlingen. Legeby såg märkbart plågad ut och började snabbt att tillrättavisa frågeställaren. Några sådana vilda slutsatser kunde man absolut inte dra: "Vi vill ju inte att allt ska se likadant ut, det måste ju finnas mångfald i staden". Publiken nickade bekräftande till varandra. Precis, hur skulle det gå med mångfalden om vi började mangla ut kvartersstad till höger och vänster? Legebys svar är symptomatiskt för det jag tidigare kallat ett "typologiskt trauma" bland svenska arkitekter. Det sitter i ryggmärgen. Man kan ägna år efter år av forskning åt att konstatera de uppenbara fördelarna med kvartersstad och rutnätstrukturer men det kommer ändå vara lika otänkbart att de facto förespråka det.

Tolkar jag Yimby GBG:s sammanfattning av seminariet rätt finns det fortfarande en lätt dogmatisk hållning från arkitekter och samhällsplanerare. En idé som förekommer människan, eller en idé så fokuserad på vad man tror att människor behöver att man inte låter människor komma till tals. En rad fördelar finns med förkrigstidens täta bebyggelse, kvartersstaden där närheten är prioriterad.

Den "organiska tillväxtens okomplicerade kraft" som Hayek skrev sätts av experterna och planerarna år sidan till förmån för planen om det perfekta samhället. Det är sannerligen stora idéer som formar våra städer, vare sig det är närvaron av en plan eller frånvaron därav. Därför är det viktigt att se till vilken grad dessa idéer finns kvar och vad det är som faktiskt driver byggandet i våra städer.

Min uppfattning är att vi behöver blandade och täta städer. En blandning av ägande och hyresformer i stadsdelar där blandad och tät bebyggelse dominerar. Grönområden bör kombineras med miljöer där människor inte känner sig små och obetydliga i förhållande till dem omkringliggande bebyggelsen. Miljöer som upplevs som vackra och trivsamma även under det ohyggligt långa vinterhalvåret. Tyvärr gör man om misstagen även i Göteborg, det verkar finnas en patologisk ovilja att ta tillvara på gamla ideal inom byggandet och stadsplaneringen. Mest på grund av att det är gamla ideal. Alltjämt är byggandet och staden ett ideologiskt slagfält, frågan är om hur många som faktiskt upplever detta?

Läs gärna helt Yimby Göteborgs genomgång av seminariet och frågan om tät kontra spridd bebyggelse.