Sällan har väl byråkratisk omänsklighet gestaltats så tydligt som i fallet med flyktingfamiljen i Hagfors, som skulle avvisas till två länder i två olika världsdelar. Mamman och barnen till Ryssland, pappan till Elfenbenskusten. Något problem i detta såg varken Migrationsverket eller migrationsdomstolen.
Att prata om att saker och ting är inhumana kan tyckas vara ett flummigt och väl känslofyllt sätt att argumentera. Statistik och hårda fakta är det som går hem, brukar det heta. Och i många fall är det så, men ibland är det just omänskligheten i olika handlingar som är det främsta skälet till att de är helt befängda. Så är det definitivt i detta fall.
Om människor flyr från sina hemländer för att komma till ett land där de aldrig satt sin fot tidigare, har de antagligen väldigt goda anledningar att göra det. Att de då när de kommer till det nya landet ska vänta massor med år på att ens få veta om de får stanna är omänskligt redan det. Att de sen efter flera år kan bli utvisade till två olika världsdelar, med resultatet att familjen splittras och att barnen förlorar kontakten med sin pappa, gör det hela bara ännu värre.
Avvisningen av familjen i Hagfors avbröts, efter att kvinnan gjort motstånd mot att sättas på planet till Ryssland. Att det ska krävas fysiskt motstånd för att en utvisning av en familj till två olika världsdelar inte ska äga rum, visar på ett nästan övertydligt sätt att den svenska flyktingpolitiken är långt ifrån att vara så human som den borde vara.
Att prata om att saker och ting är inhumana kan tyckas vara ett flummigt och väl känslofyllt sätt att argumentera. Statistik och hårda fakta är det som går hem, brukar det heta. Och i många fall är det så, men ibland är det just omänskligheten i olika handlingar som är det främsta skälet till att de är helt befängda. Så är det definitivt i detta fall.
Om människor flyr från sina hemländer för att komma till ett land där de aldrig satt sin fot tidigare, har de antagligen väldigt goda anledningar att göra det. Att de då när de kommer till det nya landet ska vänta massor med år på att ens få veta om de får stanna är omänskligt redan det. Att de sen efter flera år kan bli utvisade till två olika världsdelar, med resultatet att familjen splittras och att barnen förlorar kontakten med sin pappa, gör det hela bara ännu värre.
Avvisningen av familjen i Hagfors avbröts, efter att kvinnan gjort motstånd mot att sättas på planet till Ryssland. Att det ska krävas fysiskt motstånd för att en utvisning av en familj till två olika världsdelar inte ska äga rum, visar på ett nästan övertydligt sätt att den svenska flyktingpolitiken är långt ifrån att vara så human som den borde vara.
Det är delvis detta tema LUF:s valfilm berör, byråkratin är ofta i vägen:
Det är inget konstigt med friheten from Erik Åslin on Vimeo.