Kanske inget nytt...

...Men det är ändå värt att läsa Mikael Tossavainens "The Reepalu Affair as a Paradigm of Swedish Leftwing Antisemitism" som idag uppmärksammas av Per Gudmundsson på SVD:s ledarsida. Aktuellt i synnerhet med tanke på den sprängladdning som under juli månad briserade utanför synagogan i Malmö.

Det är viktigt att komma ihåg på vilken nivå Reepalu (S) opererade i våras och på vilket sätt hand agerande i kombination med ex Tännsjös (VP) utilitaristiska krav på judars avståndstagande skapar grogrunden för fortsatt antisemitism i Sverige.

Vänstern och Israel är en knepig fråga.

I sin bok om den judiska vänsterns antisionism citerar August Grabski den kanadensiska forskaren Todd M Endelmanns definitioner av när antisionism går över i (o)medveten antisemitism:

1) Förnekande av staten israels rätt att existera, men inget förnekande av någon annan stats existens. Förnekande av judisk nationalism, men ingen annan form av nationalism.

2) Förnekande av staten israels rätt att definiera sig som judisk stat, men inget förnekande av andra staters rättigheter att göra precis samma sak.

3) Demonisering av staten Israel genom att förbyta konflikten från en politisk konflikt till en moralisk konflikt där enkom den judiska staten är skyldig.

4) Ett nästintill maniskt påpekande av israels felsteg parallellt med palestiniernas totala oskuld - tills konflikten antar rent kosmiska proportioner där israel symboliserar ont och palestinierna gott.

Punkterna kan säkert utvecklas och fördjupas men grundstommen finns ändå där: Israel behandlas som inget annat land, det kan såväl dess belackare som supporters. Inte minst i Sverige är i/p-konflikten en inrikespolitisk fråga. Jag behandlade den här frågan i en artikel på Sourze nyligen.