Under sommaren 2008 var integritet ordet på allas läppar. FRA-debatten pågick som allra mest intensivt, både i riksdagen, och utanför den; på torg, bloggar och i sociala medier.
En av konsekvenserna var en välbehövlig debatt om integritet i allmänhet och i synnerhet statsmaktens verktyg att övervaka medborgarna. Sedan den 9/11 har demokratiska stater världen över infört lag på lag som ger ökade befogenheter till statsmakten. Det är en mycket farlig utveckling, som liberala krafter bör bekämpa. Att integriteten var en viktig fråga för de svenska väljarna visade sig våren därpå, när Piratpartiet tog två mandat i EU-parlamentet.
Sedan dess har integritetsdebatten avtagit allt eftersom. Vad många (däribland mig) trodde då – att FRA skulle förfölja Alliansen in i valrörelsen – har inte alls inträffat. Som vanligt är det jobben, välfärden och den ekonomiska situationen som prioriteras av väljarkåren. Integriteten har fallit bort från dagordningen. Det är synd att den inte debatteras så mycket som den borde. Det är trots allt en fundamental liberal fråga. Varje individ bör ha rätt till sitt privatliv, och rättighetsinskränkningar ska endast ske om det finns mycket starka skäl till det.
FRA-debatten satte också fokus på många andra frågor som är viktiga ur integritetssynpunkt. Det gällde bland annat IPRED-lagen, Acta-avtal och data- och telelagringsdirektiv. Alla lagförslag som antingen har sin grund i den övervakningshets som följde på terrordåden 2001 eller i den strid mot fildelning som förs av bland andra film- och musikbranschen. Nu senast var det SWIFT-lagstiftningen, som skulle innebära överföring av bankdata mellan EU och USA. På grund av bristande integritetsskydd förkastades förslaget av Europaparlamentet, men vi har knappast sett det sista av varken det SWIFT eller liknande förslag.
En diskussion kring den personliga integriteten måste alltid föras om vi ska kunna förhindra ett samhälle präglat av mer övervakning och kontroll. Som liberal ska man misstro staten. Det kan handla om lagar liknande de ovan nämnda, ”frivilliga” drogtester av skolungdomar eller Polisens arbetsmetoder. Är det till exempel rimligt att filma alla män vid ankomst till hamnen efter en kryssning, efter att en våldtäkt anmälts ombord? Eller att man massinkallar unga män för DNA-prov för att kunna spåra sexbrottslingar. Att värna sin integritet och tacka nej till det ”frivilliga” testet är inte lätt, eftersom att inte infinna sig kan leda till misstanke – vilket Polisen själva också säger. Paradoxalt, minst sagt. Och på Aftonbladet debatt argumenterar juristen Måns Cederberg för ett allomfattande DNA-register för svenska män.
Integriteten rankas inte av väljarna som en av de viktigare valfrågorna, men är likväl en av vår tids största och viktigaste frågor. Vår personliga integritet är något som ständigt måste försvaras från olika hot, vilket inte minst exemplen ovan visar. Diskussionen måste hållas vid liv.
På samma tema: Kjellberg, Fredriks blogg, Tusen tankar.