I senaste Axess skrev konstnären Lars Vilks som nyligen blev attackerad i Uppsala,
Jag har envetet hävdat att jag inte har någon politisk agenda och att min främsta uppgift är att beskriva vilken konstsyn och verklighet som framträder genom tolkningarna av rondellhunden.Vilks agerar faktiskt lite som Anna Odell gjorde. Konstverket begränsas inte bara till själva handlingen utan även reaktionen och de (o)frivilliga aktörer som reagerar och agerar i förhållande till konstnären.
I båda konstverken fanns ett syfte. Odell ville avslöja samhällets brukande av tvångsmedel, visa hur psykvården arbetar. Avslöjandet var inte direkt sensationellt och jag kritiserade därför både henne och hennes konstverk för att uppnå exakt ingenting.
Vilks föreläsning, som skulle handla om konstens gränser fyller faktiskt en funktion. Nämligen den att visa att yttrandefriheten inte kan tas för given och att konstnärer under 2000-talet i Europa måste leva under konstant hot. Att religiösa grupper inte oväntat är de som inte ser ett intresse av yttrandefriheten är ingen nyhet men något man bör påminnas om.
När yttrandefriheten måste vaktas lika väl som synagogor i Europa då vet man att det har gått långt. Att avslöja detta faktum, oavsett hur klumpigt det ibland görs är det Vilks, frivilligt eller helt ofrivilligt håller på med. Han betalar ett högt pris för detta. Frågan som måste ställas är hur vi andra reagerar och vad vi tänker göra för att säkerställa att även de mest provokativa i samhället garanteras en fri röst.
Med lite tid över kan man alltid titta på Christofer Hitchens utmärkta föreläsning om yttrandefriheten och dess gränser. Ett vettigt utdrag,
/../it’s not just the right of the person who speaks to be heard, it is the right of everyone in the audience to listen, and to hear. And every time you silence someone you make yourself a prisoner of your own action because you deny yourself the right to hear something. In other words, your own right to hear and be exposed is as much involved in all these cases as is the right of the other to voice his or her view. Indeed as John Stuart Mill said, if all in society were agreed on the truth and beauty and value of one proposition, all except one person, it would be most important, in fact it would become even more important, that that one heretic be heard, because we would still benefit from his perhaps outrageous or appalling view."Se även, Pophöger, Svensson, Fajaf, Motbilder Kuniri, Svarten, Bulten i Bo, Ingerö ,
SVD, SVD2, SVD3, SVT, EX,