Idag skriver jag på Newsmill om vad vi har att lära av Nederländerna när det gäller arbetsmarknadspolitiska reformer. Följande är texten i sin helhet (som även återfinns här):Efter finanskrisen börjar världen sakta men säkert återhämta sig. Många har i detta läge vänt blickarna mot Nederländerna och landets låga arbetslöshet. Sverige har mycket att lära från den nederländska framgången. För att hjälpa arbetslösa såväl som arbetare bör vi decentralisera lönebildningen, och luckra upp den oproportionerligt starka arbetsrätten som idag vänder landets arbetslösa ryggen till.
Nederländerna hade enligt OECD 4,3 procents arbetslöshet 1998, och 3,0 procents arbetslöshet tio år senare. Sveriges arbetslöshet minskade visserligen också under samma tidsperiod, men 6,2 procent år 2008 gör att man ändå ligger över OECD:s snitt på 6 procent. Varför har Nederländerna mer än hälften så låg arbetslöshet som Sverige?
En viktig anledning, om man får tro holländarna själva, är att kollektivavtalen under åren har blivit mer flexibla. Som bland andra forskarna de Leede, Nickell och van Ours har påpekat har mindre strikta kollektivavtal lett till att arbetsgivare och arbetare fått möjlighet att lokalt förhandla om villkor som passar just dem bäst. Bland annat har det lett till fler deltids- och timanställningar. Detta kan vara värt att tänka på mitt under den svenska avtalsrörelsen, då fackföreningar går ut och kräver "rätt till heltid".
Ett annan viktigt skäl till den nederländska framgången är att man successivt har gjort det lättare för företag att anställa. Genom att reformera anställningsskyddslagstiftningen, "Flexwet" (Wet Flexibiliteit en Zekerheid) har uppsägningstiden minskat samtidigt som nederländska företag fått större möjlighet att teckna deltids- och projektanställningar.
Men så har det inte alltid varit. Tidigare under 1990-talet fick Nederländerna mycket kritik för att ha en alldeles för stark arbetsrätt. 1997 skrev de Vries i European Industrial Relation Observatory Report: "The ‘rigidity' of Dutch labour law, especially with respect to dismissal, has been identified as one of the causes for the increase in flexible employment contracts."
Att länder med mer flexibel arbetsrätt klarar jobben bättre är knappast någon nyhet. Sverige kan, förutom med Nederländerna, även jämföras med Danmark, som för två år sedan hade en arbetslöshet på 3,1 procent. OECD mätte samma år arbetsskyddet för fast anställning i respektive land på en skala 1 till 6. Danmark fick 1,6, och Sverige 2,9. Erfarenheterna från andra länder visar med all tydlighet vad som är felet. Varför agerar man inte i Sverige?
Från fackligt håll försvaras den starka arbetsrätten ofta med argument om att det är för arbetarnas bästa. Men det faktum att man inte vill underlätta för företag att anställa leder till att många människor blir kvar på sina jobb, trots att de inte trivs. En undersökning som Svenskt Näringsliv genomförde för tre år sedan fann att drygt en miljon anställda inte trivs med sina arbetsuppgifter och/eller sina kollegor. Man räds byta jobb för man vet hur svårt det är att bli anställd.
Av den pågående avtalsrörelsen är det enkelt att förstå att det är företagen snarare än fackförbunden som företräder de arbetslösa. Att facken ohämmat fortsätter försvara strikta kollektivavtal, central lönebildning, stel arbetsrätt och alldeles för starkt arbetsskydd är det främsta hindren mot att Sverige ska kunna nå nederländska sysselsättningssiffror. Att det är såpass svårt att bli uppsagd och bli anställd som idag gynnar varken tillväxt, företag, arbetslösa, eller ens arbetare.
Det är dags att vi lär oss av omvärldens erfarenheter, och de reformer som förbättrat deras arbetsmarknader och minskat arbetslösheten.
Mer om arbetslöshet och arbetsmarknaden: SvD1, SvD2, SvD3, EXP, E241, E242, RB, Magnus Andersson, UV, PJ, Storstad, Björndahl, Samuelssons, Henkas, VSPS.