Efter att jag skrivit både på bloggen här och på Newsmill om Kristdemokraternas nya idépolitiska omsvängning (om det ens är det?) fick jag ett genomtänkt svar av David Högberg, förbundsstyrelseledamot i KDU.
Högberg börjar missvisande med att påstå att ett avskaffande av ”subventionerna till förskolan” (den avgiftsfria allmänna förskolan för fyraåringar samt maxtaxan) skulle leda till en ökad frihet för alla familjer. Vi har inget emot skattesänkningar, men i det här fallet riskerar effekten att bli att föräldrar som studerar, är arbetslösa eller är låginkomsttagare inte har råd att sätta sina barn i förskola eftersom skattesänkningen de skulle få inte motsvarar förskoleavgiften, och det ökar knappast familjernas valfrihet.
Det är välkommet att Högberg inte vill att staten ska tvinga människor att leva som han vill att de ska leva. Det är också välkommet att Högberg inser att staten är dålig på att bygga upp värderingar. Så långt låter han ju faktiskt förvånansvärt liberal. Och på något plan så är det klart att en totalt värdeneutral stat är en självmotsägelse. En liberal stat måste givetvis bygga på vissa värderingar, såsom idéer om alla människors lika värde och om att demokrati är en nödvändig förutsättning för att statens tvångsmakt ska vara legitim.
Men dessa värderingar är, eller bör inte vara, kontroversiella i ett demokratiskt samhälle. Det är värderingar som utgör det som Herbert Tingsten kallade för en ”överideologi”, något som vi kan enas kring oavsett om vi är liberaler, konservativa eller socialister, och som vi dessutom kan enas kring oavsett vilken religion eller livsåskådning vi har. På det sättet kan den liberala demokratin, det vill säga en demokrati som även värnar om rättsstaten och mänskliga fri- och rättigheter, vara föremål för en ”överlappande konsensus”, för att använda John Rawls ord.
Det är oklart exakt vilka värderingar Högberg menar att alla människor måste präglas av för att samhället ska fungera, och som han därmed menar att staten måste bygga på och uppmuntra människor till. Om han bara menar att alla medborgare bör betrakta varandra som lika mycket värda och att de bör omfatta demokratiska värderingar, är detta inget problem. Redan idag är det ju en av skolans uppgifter att verka för att sådana värderingar sprids till eleverna. Vi liberaler brukar vara väldigt medvetna om att kampen om demokratin måste vinnas för varje ny generation.
Men det är nog inte bara det som Högberg menar. Han menar också att människor måste acceptera tydliga normsystem för att ett fritt samhälle ska fungera, och att dessa normsystem gärna kan vara tydligare än de är idag. Vi måste lära oss att fördöma varandra, att ta avstånd från varandra, för att det fria samhället ska fungera. Men vårt egentliga förhållningssätt måste vara mycket djupare än så. Vår vanliga reaktion när vi ser något vi inte gillar är att rynka på näsan i smyg, att hålla vår kritik för oss själva, att tänka men inte säga. Men ska vi ta steget ut och aktivt fördöma våra medmänniskor inför andra beroende på de livsval de fattar, inte bara någon enstaka gång utan hela tiden, då krävs det mer än så. Vi kan inte bara ogilla varandra. Vi måste nästan börja hata varandra. Om människan inte redan är ond blir hon sannolikt ondare i Högbergs samhälle. Och det förtroende som människor känner för varandra, en grad av förtroende som idag är en av de högsta i världen och en central faktor bakom vårt samhälles framgångar, ersätts av vaksamhet, missunnsamhet, och ett samhälle där man tar omvägar förbi varandra.
Ett sådant samhälle vill givetvis inte Högberg ha, men det är ett sådant han kommer att få. Han drömmer om ett samhälle där våra seder och bruk, våra uppfattningar om vad som är rätt och fel, är likadana. Men det han inte inser är att i ett samhälle som består av fria medborgare, där människor är fria att bilda sig egna uppfattningar, kommer vuxna människor ofrånkomligen att ha olika åsikter om rätt och fel, om moral och etik. Pluralismen är här för att stanna. Vissa kommer att vilja leva i öppna förhållanden. Vissa kommer att vilja sätta sina barn på genusdagis. Vissa kommer att tro att tillbörlig respekt för de äldre i samhället inte kräver obrottslig lydnad mot etablerade uppfattningar. Och andra kommer att tycka precis tvärtom. Ett samhälle där vissa värderingar ständigt undertrycks, vare sig genom förbud eller genom medmänniskors och statens ogillande, är inte ett samhälle där alla småningom formas till att tycka det Högberg vill att de ska tycka. Det är ett samhälle där vissa människor aldrig kommer att känna sig hemma, där talet om alla människors lika värde och lika rättigheter bara blir tomma ord.
Så vilka värderingar bör då en liberal stat försöka uppmuntra? Att skolan bör bygga på en demokratisk värdegrund har jag redan sagt. Men låt mig också nämna ett annat värde: värdet av kritik, värdet av att tänka själv, bilda sig en egen uppfattning och ifrågasätta rådande normer. Demokratin är i mångt och mycket resultatet av två stora historiska processer, reformationen och upplysningen, som båda innebar ett ifrågasättande av etablerade värderingar. Den har aldrig drivits framåt av grå, själlös konformism, utan av nyfikna medborgare som vågat tänka annorlunda. Men i Högbergs samhälle är detta inte ett värde. Rätt och fel ska vara rätt och fel, oavsett om det är rätt och fel. Det bådar inte gott för det fria samhället.