Organisationer som Centrum mot rasism gör att den offentliga debatten stympas. Sverigedemokraterna växer, men de bemöts med en diskussion om censur och åtal istället för med riktiga argument.
Centrum mot rasism har i grunden ett nobelt syfte, att motverka och motarbeta rasism i samhället. Gång på gång faller de dock på eget grepp. Attackerna mot glassen "nogger black" är ett bland många exempel på när CMR driver sitt syfte med meningslösa medel. Nu har de anmält Aftonbladet för hets mot folkgrupp. Kan detta kallas för seriös kamp mot främlingsfientliga krafter i samhället? Besitter verkligen CMR de bästa metoderna för att bekämpa rasismen i samhället? Jag är tveksam.
Den omedelbara reaktionen på Jimmie Åkessons hätska utfall mot Sveriges muslimer bör inte vara krav på förbud. Detta har varit CMR; s taktik tidigare och har knappast varit verkningsfullt. Sverigedemokraternas målsättning har hela tiden varit att spela på rädslor som finns i samhället och presentera deras enögda världsbild som det definitiva svaret. Men organisationer som endast söker tysta och marginalisera spelar Sverigedemokraterna i händerna.
Vare sig vi vill det eller inte är SD en del av det politiska landskapet och de måste bemötas i en fri och öppen debatt. Endast då de behandlas som en part bland andra kommer deras demagogiska, främlingsfientliga politik att helt blottläggas. Då kommer de även att avkrävas svar i de hundratals andra politiska frågor där partier avkrävs meningsfulla och genomtänkta linjer.
Hur stark är den part som inte vågar utmanas och vars förespråkare duckar debatten på en öppen arena? När CMR slår mot Aftonbladet kommer de inte uppnå något, tvärtom tjänar de endast syftet att ytterligare ge Sverigedemokraterna den martyrroll de så högt värdesätter.
Sverigedemokraterna bör inte bemötas med huvudlös indignation. Istället borde man ifrågasätta det riktiga i Jimmie Åkessons verklighetsbeskrivning. Är det så att Sveriges muslimer alla agerar samfällt med muslimska målsättningar och agendor? Har verkligen islam påverkat det svenska samhället i någon betydande grad?
Tveklöst kommer integration och invandring att bli viktiga valfrågor inför valet 2010. Om inte de etablerade partierna förmår möta Sverigedemokraterna med goda argument och angripa deras positioner i sak kommer människor att undra varför vi undviker debatten. Vad värre är så lämnar vi väljarna med SD:s oemotsagda beskrivning av verkligheten.
Det är hög tid att lämna det huvudlösa bemötandet av Sverigedemokraterna bakom oss.
Skriver med Ung allians på Brännpunkt om Littorins märkliga åsikter om arbetslösheten generellt och ungdomars arbetslöshet i synnerhet,
Regeringen måste inse att ungdomsarbetslösheten är en reell situation för alltför många unga och inte alls värdigt en lek med siffror eller statistik. En omodern arbetsrätt är en viktig del av detta problem. Det borde vara självklart att det enda som räknas vid uppsägningar är den insats som man gör som anställd och inte antalet år som anställd. Därför är arbetsmarknadsministerns uttalande så oerhört provocerande för oss som ser allt fler av vår generation hamna i arbetslöshet.
Efter att jag skrivit både på bloggen här och på Newsmill om Kristdemokraternas nya idépolitiska omsvängning (om det ens är det?) fick jag ett genomtänkt svar av David Högberg, förbundsstyrelseledamot i KDU.
Högberg börjar missvisande med att påstå att ett avskaffande av ”subventionerna till förskolan” (den avgiftsfria allmänna förskolan för fyraåringar samt maxtaxan) skulle leda till en ökad frihet för alla familjer. Vi har inget emot skattesänkningar, men i det här fallet riskerar effekten att bli att föräldrar som studerar, är arbetslösa eller är låginkomsttagare inte har råd att sätta sina barn i förskola eftersom skattesänkningen de skulle få inte motsvarar förskoleavgiften, och det ökar knappast familjernas valfrihet.
Det är välkommet att Högberg inte vill att staten ska tvinga människor att leva som han vill att de ska leva. Det är också välkommet att Högberg inser att staten är dålig på att bygga upp värderingar. Så långt låter han ju faktiskt förvånansvärt liberal. Och på något plan så är det klart att en totalt värdeneutral stat är en självmotsägelse. En liberal stat måste givetvis bygga på vissa värderingar, såsom idéer om alla människors lika värde och om att demokrati är en nödvändig förutsättning för att statens tvångsmakt ska vara legitim.
Men dessa värderingar är, eller bör inte vara, kontroversiella i ett demokratiskt samhälle. Det är värderingar som utgör det som Herbert Tingsten kallade för en ”överideologi”, något som vi kan enas kring oavsett om vi är liberaler, konservativa eller socialister, och som vi dessutom kan enas kring oavsett vilken religion eller livsåskådning vi har. På det sättet kan den liberala demokratin, det vill säga en demokrati som även värnar om rättsstaten och mänskliga fri- och rättigheter, vara föremål för en ”överlappande konsensus”, för att använda John Rawls ord.
Det är oklart exakt vilka värderingar Högberg menar att alla människor måste präglas av för att samhället ska fungera, och som han därmed menar att staten måste bygga på och uppmuntra människor till. Om han bara menar att alla medborgare bör betrakta varandra som lika mycket värda och att de bör omfatta demokratiska värderingar, är detta inget problem. Redan idag är det ju en av skolans uppgifter att verka för att sådana värderingar sprids till eleverna. Vi liberaler brukar vara väldigt medvetna om att kampen om demokratin måste vinnas för varje ny generation.
Men det är nog inte bara det som Högberg menar. Han menar också att människor måste acceptera tydliga normsystem för att ett fritt samhälle ska fungera, och att dessa normsystem gärna kan vara tydligare än de är idag. Vi måste lära oss att fördöma varandra, att ta avstånd från varandra, för att det fria samhället ska fungera. Men vårt egentliga förhållningssätt måste vara mycket djupare än så. Vår vanliga reaktion när vi ser något vi inte gillar är att rynka på näsan i smyg, att hålla vår kritik för oss själva, att tänka men inte säga. Men ska vi ta steget ut och aktivt fördöma våra medmänniskor inför andra beroende på de livsval de fattar, inte bara någon enstaka gång utan hela tiden, då krävs det mer än så. Vi kan inte bara ogilla varandra. Vi måste nästan börja hata varandra. Om människan inte redan är ond blir hon sannolikt ondare i Högbergs samhälle. Och det förtroende som människor känner för varandra, en grad av förtroende som idag är en av de högsta i världen och en central faktor bakom vårt samhälles framgångar, ersätts av vaksamhet, missunnsamhet, och ett samhälle där man tar omvägar förbi varandra.
Ett sådant samhälle vill givetvis inte Högberg ha, men det är ett sådant han kommer att få. Han drömmer om ett samhälle där våra seder och bruk, våra uppfattningar om vad som är rätt och fel, är likadana. Men det han inte inser är att i ett samhälle som består av fria medborgare, där människor är fria att bilda sig egna uppfattningar, kommer vuxna människor ofrånkomligen att ha olika åsikter om rätt och fel, om moral och etik. Pluralismen är här för att stanna. Vissa kommer att vilja leva i öppna förhållanden. Vissa kommer att vilja sätta sina barn på genusdagis. Vissa kommer att tro att tillbörlig respekt för de äldre i samhället inte kräver obrottslig lydnad mot etablerade uppfattningar. Och andra kommer att tycka precis tvärtom. Ett samhälle där vissa värderingar ständigt undertrycks, vare sig genom förbud eller genom medmänniskors och statens ogillande, är inte ett samhälle där alla småningom formas till att tycka det Högberg vill att de ska tycka. Det är ett samhälle där vissa människor aldrig kommer att känna sig hemma, där talet om alla människors lika värde och lika rättigheter bara blir tomma ord.
Så vilka värderingar bör då en liberal stat försöka uppmuntra? Att skolan bör bygga på en demokratisk värdegrund har jag redan sagt. Men låt mig också nämna ett annat värde: värdet av kritik, värdet av att tänka själv, bilda sig en egen uppfattning och ifrågasätta rådande normer. Demokratin är i mångt och mycket resultatet av två stora historiska processer, reformationen och upplysningen, som båda innebar ett ifrågasättande av etablerade värderingar. Den har aldrig drivits framåt av grå, själlös konformism, utan av nyfikna medborgare som vågat tänka annorlunda. Men i Högbergs samhälle är detta inte ett värde. Rätt och fel ska vara rätt och fel, oavsett om det är rätt och fel. Det bådar inte gott för det fria samhället.
Sven-Otto Littorin verkar ha köpt vänsterlinjen att arbetsmarknaden är ett nollsummespel och att det i kampen mellan åldersgrupper är bättre att fimpa unga först,
"Det är tyvärr så att om man ändå ska säga upp så är det bättre att det drabbar ungdomar än äldre och sjuka som har lägre produktivitet."
Glädjande är att se att Littorin inser att det finns ett samband mellan arbetsmarknadsregleringar och sammansättningen på arbetslösheten, så långt har vänstern inte kommit än.
Mindre glädjande är att Littorin uppenbarligen ser att turordningsreglerna fyller en viktig funktion - att se till att personer med liten kontakt med arbetsmarknaden är de som bör gå först.
Turordningsreglerna hämmar små företag och räddar ingen, inte ens de med låg produktivitet. Snarare skapar det allvarliga inlåsningseffekter.
Littorins inställning är cynisk och påminner mest om den visionslösa vänsterns inställning till arbetsmarknaden. Att aldrig få in en ordentlig fot på arbetsmarknaden skapar en permanent form av utanförskap för unga och invandrare.
Märkligt är dessutom att Littorin försöker tona ner problemet med ungdomsarbetslöshet. Oavsett hur man räknar (studenter räknas in i statistiken som arbetslösa) arbetslöshet är nivåerna för unga i Sverige oroväckande höga.
Målsättningen måste givetvis vara att företag ska våga anställa fler, att skapa en inkomsttrygghet för människor. Detta gäller för såväl unga som gamla. Att som Littorin tro att turordningsreglerna räddar någon är fruktansvärt naivt.
Både Folkpartiet och Centern har insett att turordningsreglerna är destruktiva - när ska moderaterna inse samma sak?
Med början idag och en gång varje månad fram till valet 2010 skriver jag på Sourze.se
Den första artikeln är mer eller mindre ett svar på Jytte Gutelands artikel som publicerades förra veckan.
"Det är glädjande att läsa att Jytte Gutelands artikel "Unga drabbas hårdast av jobbkrisen" (Sourze, 5/10). Hon verkar tydligt dela den borgerliga alliansens uppfattning om att utbildning och forskning skapar jobb. Guteland skriver att SSU vill se fler platser på högskolan och höjda studiemedel. Detta tyckte också den borgerliga koalitionsregeringen när man för flera månader sedan planerade för den nyligen presenterade höstbudgeten. Därför har regeringen bland annat beslutat att bygga ut högskolan med 10 000 platser och ökat studiemedlen så att en heltidsstuderande från och med årsskiftet får 350 kr mer i månaden.
Bekymrande är dock att Guteland verkar tro att det finns en motsättning mellan att skapa jobb och att sänka skatten för de i samhället som tjänar minst. Många gånger är detta snarare en viktig förutsättning för jobb eftersom sänkt skatt leder till att människor ökar sin konsumtion, vilket gör att efterfrågan stiger och företag kan anställa fler. En annan felaktig slutsats som dras är att graden av anställningsskydd inte spelar någon roll för företagens villighet till att anställa. Tvärtom visar internationell forskning att om man minskar riskerna för företagen anställer de också fler. En studie av 73 länder genomförd av University of Bath och publicerad i Journal of Comparative Economics i våras pekar tydligt på detta faktum. I studien tar man bland annat upp att data mellan 2000 och 2003 visar att länder med hårt reglerade arbetsmarknader, som Italien, förmodligen hade haft runt 2,3 procent lägre arbetslöshet om haft en flexiblare arbetsmarknad, som i exempelvis USA. Detta är en viktig iakttagelse då det även tyder på att arbetslösheten hade varit 3,4 procent lägre för kvinnor och 5,6 procent lägre för ungdomar.
Detta innebär inte att det är önskvärt att vi för samma arbetsmarknadspolitik i Sverige som i USA - då den också har sina brister - men att verka för en mer flexibel arbetsmarknad är utan tvekan viktigt för att minska arbetslösheten. Exempelvis kan det vara väsentligt att se över vissa lagar, som LAS och turordningsreglerna, vilka tenderar att missgynna i synnerhet ungdomar och invandrare. För att skapa jobb är det framförallt viktigt att minska byråkratin och förenkla krångliga regelverk som idag tvingar företag till att ägna mer tid åt paragrafer än åt entreprenörskap. Den borgerliga alliansen har sänkt arbetsgivaravgiften, minskat bolagsskatten och avskaffat förmögenhetsskatten. Detta har gjort det billigare för företag att anställa, ökat incitamenten för kapitalbildning och minskat riskerna för att företag och skattebetalare ska fly utomlands. På sikt är detta jobbskapande politik som det finns all anledning att vara stolt över. Inför det kommande valet är det dock viktigt att fortsätta det påbörjade arbetet, i synnerhet genom att förenkla lagstiftningen för småföretag så att de lättare kan expandera och anställa fler. Så skapas fler jobb. En konstruktiv politik för att öka antalet jobb kan inte stanna vid en enögd investeringspolitik som inte inser att det finns allvarliga strukturella problem på den Svenska arbetsmarknaden. Guteland och SSU ser ut att stödja den borgerliga alliansens analys att det svenska utbildningsväsendet behöver reformeras och tillföras ytterligare resurser. Där slutar likheterna. För medan alliansen konstaterar att en flexibel arbetsmarknad är avgörande för sysselsättningen verkar Guteland mena att villkoren för företagen inte påverkar deras vilja att anställa. Istället hävdar hon att det är bristen på framtidstro som är orsaken till arbetslösheten. Frågan blir då hur man lagstiftar för att höja människors framtidstro. Men precis som med lösningarna på alla andra problem kommer de rödgröna väl att ge besked om det "i god tid före valet."
Har börjar skriva krönikor i Nerikes Allehanda (ej på nätet). Först ut om demonstrationen arrangerad i Stockholm av Mohammed Omar et consortes:
Den 20 september samlades en märklig skara demonstranter på Sergels torg i Stockholm. Manifestationen verkade vid första anblicken vara en vanlig demonstration mot Israel och till stöd för palestinierna. Men om man skrapade lite på ytan insåg man att manifestationen var ett tecken på en radikal underström i det svenska samhället. Vad man inte kunde utläsa i tidningarna var nämligen vilka grupperingar som samsades i demonstrationen mot Israel. En kompott av nationalister och islamister hade gått ihop då de insett sina gemensamma målsättningar. På nationalistiska forum kunde man innan demonstrationen läsa inbjudningar till samarbete och gemenskap i hatet mot Israel.
Huvudtalaren, Mohammed Omar, manade bestämt i sitt tal till militant motstånd mot Israel och ett avslut på fredliga förhandlingar. Dessutom hotade han med att när den muslimska världen vaknar, då kommer man att göra slut på Israel illa kvickt. Irans diktaturregim hade inte kunnat få en bättre representant i Sverige. För den oheliga alliansen kräver hämnd, men inte bara mot Israel. Hand i hand med det besinningslösa hatet mot Israel vänder man även hatet mot liberaler och socialister. De som söker sig bortom nationalistiska och religiösa ödesgemenskaper. Alliansen är alltså inte temporär eller begränsad till hatet mot Israel. Lika lätt som de kan enas i kampen mot Israel kan de enas i sitt hat mot homosexualitet, sekulära värden och demokrati.
Omar har aktivt påbörjat en kamp för att ena islamister och högerradikala av olika kulörer. Underlaget för religiös och nationalistisk extremism är kanske begränsat i Sverige. Det finns likväl anledning att vara vaksam. Mönstret från länder som Nederländerna och Storbritannien är att en extrem och ideologiskt motiverad klick influerar muslimska församlingar där de rekryterar yngre till sin rörelse. Att även knyta nationalister och nazister till sig är ett nyare grepp men egentligen helt naturligt.
Glädjande i sammanhanget är dock att vänstern i form av ISM (International solidarity movement) och PSG (Palestinagrupperna) tog kraftigt avstånd från den islamistiska demonstrationen. Kanske en självklarhet men tveksamheter har tidigare funnits. Lars Willhelmsson, talare efter Omar, uttryckte sig efter manifestationen förvånat inför motdemonstranternas protester mot den islamistiska demonstrationen. Enligt honom försvagar protesterna kampen mot ”imperialismen”. Svar till Willhelmsson formulerades snabbt och kärnfullt på ett socialistforum av användaren Deutz: ” De har motstånd mot judar, vi har motstånd mot staten Israel. Det är en stor skillnad.” Bra så. Att Vänstern även bör ta avstånd mot öppet antisemitiska och ickedemokratiska grupperingar som Hamas, Hizbollah och den Iranska regimen borde vara en naturlig fortsättning på detta.
Men vad gäller samarbetet mellan Islamister, nationalister, nazister har vi bara sett början. För i grunden har dessa läror och åskådningar alla samma klangbotten - fientligheten mot upplysningens arv, den parlamentariska demokratin och ett samhälle präglat av idémässig mångfald och tolerans. Förhoppningen står till att demokrater i alla läger - såväl liberaler som socialister - står enade mot den religiösa och nationalistiska fanatismen.
Organisationer som Centrum mot rasism gör att den offentliga debatten stympas. Sverigedemokraterna växer, men de bemöts med en diskussion om censur och åtal istället för med riktiga argument.
