Skriver i Liberal Debatt om strukturer och i synnerhet förtryckande strukturer och hur dessa begrepp kan förstås från liberal horisont:
När man i samhällsdebatten 2013 talar om sådant som ”strukturer” blir
det ofta förvirrat. Det talas om förtryckande, normerande, vita,
heterosexuella och kapitalistiska strukturer. Men få förklarar vad de
menar med en ”struktur”. Resultatet blir att orden i vissa sammanhang
blir röda skynken och ideologiska slagträn. Många vet inte riktigt
vilken typ av teori och idé de har att göra med. Vilket oftast slutar
med att man antingen ignorerar termerna, anammar dem okritiskt eller
slår sig ifrån dem med hänvisning till deras ursprung till vänster på
den politiska skalan.
Låt mig försöka göra en kort definition. Med ”strukturer” menar man
att samhället är ordnat efter system och att dessa system innefattar
språk, samhällen, individen, ekonomin och relationerna dem emellan. Och
nästintill alltid förstås dessa relationer som maktrelationer.
Arbetssäljare och arbetsköpare, män och kvinnor, kolonialist och
koloniserad, vit och icke-vit etc.
Strukturalismen som teori och vetenskap har dock andra rötter. Det
var lingvisten Ferdinand de Saussure som delade upp språket i det
grammatiska språket (langue) och dess kulturella och meningsbärande del
(parole). Med Saussure började man med större intensitet försöka sig på
att förstå att maktrelationerna, det vill säga ”strukturerna”, även
existerade i själva språket och inbäddat i våra sociala och kulturella
system.
Vi reproducerar, enligt denna teoris tänkare som Derrida och
Foucault, således maktrelationer omedvetet. Genom språk och signaler
signalerar vi vem som har makten och vilka normer som gäller. Till detta
kan man även koppla Lacans psykoanalytiska idéer, postkoloniala
författare som Fanon och en rad andra tänkare, företrädesvis på
vänsterkanten, som applicerade olika strukturalistiska förhållningssätt
på alltifrån socialantropologi, litteraturvetenskap, statsvetenskap och
ekonomisk historia.
I takt med att marxism-leninismens historiska materialism, det vill
säga samhället förstått som en serie ekonomiska maktrelationer, tappade i
förklaringsvärde på grund av Sovjetunionens haveri, vände man sig under
efterkrigstiden frenetiskt efter andra teorier. Vad vi har att göra med
är en förhållandevis bred och löst sammanhängande serie tänkare,
trender och discipliner.
Det är här vi befinner oss 2013. Vänsterns ideologiska utveckling kan
liknas vid ett stort träd där det existerar många små grenar och
utlöpare. Strukturalismen, eller det sätt ordet används i praktiken, är
något av ett samlingsnamn för att förklara makt och maktrelationer i
samhället. Och om det är något som förenar alla vänsterns idéer, från de
historiematerialistiska till dagens intersektionella analys är att
samhället och allt inom det kan förklaras utifrån maktrelationer och
analysen av dessa.
Hur kan man som liberal förhålla sig till dessa idéer som i någon
form har fått en nästintill oemotsagd och allmängiltig status på
Sveriges samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar?
En vettig inställning till strukturella idéer, oavsett hur och på vad
de appliceras, är att försöka bena ut de deskriptiva och normativa
delarna. Vilket förklaringsvärde har egentligen teorierna för att
förklara människor, deras relationer och samhällena de bor inom? Det
tåls att diskuteras, ifrågasättas och ställas mot andra alternativa
förklaringsmodeller. Och finns det inom den strukturella analysen ett
manifest eller dolt normativt syfte, det vill säga en utsaga om hur det
bör vara? Oavsett hur man ställer sig till analysen som sådan är det
viktigt att man försöker förstå dess förklaringsvärde och dess
eventuella anspråk på förändring.
Den största faran med vilken samhällsteori som helst är att den ges
totalt förklaringsvärde. Om det är något den liberala filosofen Isaiah
Berlin lärt oss genom sin försiktiga liberalism är att bedöma frågor
från fall till fall och att akta sig för totala teorier, vare sig de
säger sig förklara verkligheten enkelt eller lättvindigt föreskriva
förändringar av den. En liberal bör inte reflexmässigt vända sig emot
alla idéer bara för att de råkar komma från vänsterkanten. Kanske är det
på dagens universitet och högskolor helt omöjligt att göra det. Men vad
man då bör göra är att skapa sig en medvetenhet om idéernas historia,
förstå och ifrågasätta deras förklaringsvärde samt begripa vad de
faktiskt vill förändra politiskt.
Det här blir alltså ingen argsint text mot strukturella analyser av
samhället. I det senaste årets samhällsdebatter om rasism har jag ofta
diskuterat med journalister som bekvämt vill förstå liberaler som de som
enbart ser individer, svävande i tomma intet, medan vänstern är ett
gäng kloka sociologer som förstår att människan är inbäddad i kulturer,
miljöer och historia. Det är en tråkig förenkling som tyvärr vittnar om
att strukturella idéer har kommit att bli synonyma med att förstå
människan bortom hennes individualitet, val och autonomi.
Det behövs en mer matig liberal analys som inte enbart är
materialistisk, det vill säga förstår samhället som ekonomiska
transaktioner, kostnader och rationella val. Dessa utgör ett stabilt
fundament för liberalismen men det bör inte utesluta en egen,
vetenskapligt gedigen, förståelse av det som motiverar, driver och
förändrar samhällen och människor.
Det är olyckligt att alltifrån sociologin till litteraturvetenskapen
numera är helt dominerade av vänstern. Det vittnar om vilken
framgångsrik metamorfos vänstern genomgick när man kastade
marxism-leninismens motbevisade teser på historiens skräphög och ersatte
dem med ett finmaskigt nät av teorier för att förklara språk, kön,
etnicitet och allt däremellan. Det är detta nät som är strukturalismen
och som har kommit att bli så allmängiltigt att även en niondeklassare
obekymrat och utan att reflektera kan tala om ”strukturerna som styr
oss”. Kanske är det dags att förstå att det också är ”strukturalismen
som styr oss”.