Antisemitismen i Malmö fortsätter

Situationen i Malmö för stadens judar känns alltjämt deppig och utan ljuspunkter. Senast i raden av hårresande skildringar är den välskrivna artikeln av Niklas Orrenius om rabbinen Shneur Kesselman:

Han är Malmöbo. Han är invandrare. Han utsätts ständigt för rasism på Malmös gator. Trots barnens frågor om vad judejävel-ropen egentligen betyder har den 31-årige rabbinen Shneur Kesselman och hans hustru bestämt sig. De ska leva i Malmö i resten av sina liv.

Munkhammar om invandringen

Johnny Munkhammar, troligtvis en av riksdagens mest liberala ledamöter argumenterar sakligt och välunderbyggt mot Åkessons "damned if you do, damned if you don´t" linje när det kommer till invandring:

Åkesson kan inte bestämma sig för om problemet är att invandrare inte får jobb eller om det är att de får jobb. Antagligen är invandring alltid fel, enligt honom. Men när invandrare får jobb har det i alla fall en positiv effekt på lönerna, så mycket vet vi. Det är avgörande att hålla isär två saker: Å ena sidan att invandring kan vara en stark välståndskraft, å andra sidan att en misslyckad politik länge har gjort den mindre positiv än den kan vara. Att stänga gränsen för arbetskraftsinvandring och förbjuda asylsökande att arbeta skapade problem.

Ljusning inom S?

Klok artikel signerad S-Studenten Dany Kessel som menar att:

/../tjänster är för dyrt relativt varor. Konsumtion av tjänster sätter fler personer i arbete och är miljövänligare än konsumtionen av varor vilket innebär att ett skifte i konsumtion till förmån för tjänster skulle minska vår miljöpåverkan och driva ner arbetslösheten.

Jag är med vad gäller hans problemformulering. Kostnaden för tjänstesektorn skapar en svart och grå marknad samt minskar chanserna för svaga grupper i samhället att få ett fotfäste på arbetsmarknaden som även inkluderar ett vitt cv samt tillgång till a-kassa. Hans lösningar känns däremot inte som de stora lösningar som behövs för att på allvar få igång den svenska tjänstesektorn, eller i varje fall göra dess omfattning större.

Curlingvänstern har talat

Som trogen läsare av Nöjesguiden väntar jag mig inte några tunga politiska analyser. Det händer att det kläms in politiska samtidsobservationer. Inget konstigt med det och ganska naturligt.

Belfrages krönikor är underhållande. Nästan alltid påminner han om en mätt och belåten Spectatorskribent (kolla in Highlife/Lowlife krönikorna i slutet av Spectator). Men att han skulle driva någon tydlig politisk linje är svårt att säga.

Men efter att ha läst senaste Nöjesguiden är jag faktiskt lite förvånad över en uttalat polemisk text. Krönikören Tone Schunnesson skriver, förmodligen på fullaste allvar:

Mina fiender, i ännu högre grad än de ignoranta, är alla ni som har fel åsikter. Varenda offentligt sammanhang jag numera vistas i är en plåga. Inte för att jag eventuellt skulle råka komma i kontakt med någon som röstade på SD. Utan för att jag med största sannolikhet måste röra mig bland människor som inte är vänster. Mitt tänk är enkelt. Det är alla ni som röstade på Alliansen, i det här valet och i förra, som är ett hot mot vårt land. För det är ni, högerväljare, som har varit med och öppnat upp för det här. Ni, barnbarn av arbetarklassen, som inte förstår vad välfärd betyder. Som tror att det är något som bara dök upp och skiter i var det kom ifrån och hur det gick till. Ni som tror att man kan rucka på så grundläggande rättigheter som arbete åt alla utan att det får konsekvenser. Det är du, allianskramare, som bit för bit plockar ner vårt land genom att rösta höger och på så sätt vara en del av strukturell rasism som nu har tagit mardrömslika former.

På sätt och vis göre Schunnesson oss alla en tjänst. Hon kokar effektivt och skoningslöst ner alla de "stora" idéer bokstavsvänstern har om liberaler och alliansen generellt till ett stycke.

De överlevnadsmekanismer vänstern behöver för att legitimera, bevisa och förstärka sin godhet och utmåla fienden som absolut och totalt ondskefull blommar här ut. Det är förstås lika pubertalt som det alltid har varit. Men det är talande för den vänster som inte förmår formulera en egen vision om samhället utan behöver påpeka att folk inte vet sitt eget bästa. "Ni, barnbarn av arbetarklassen" - förstår inte ert eget bästa.

Den upplysta förtruppen är här och den är arg. Förmodligen mest arg över sitt eget misslyckande att tala till och för de personer man alltid har sagt sig företräda men som nu vänt en ryggen.

När den absoluta godheten som vänstern symboliserar förkastas då kan inga tvivel höjas mot godheten och vänsterns idéer. Nej, då är det fel på folket. Lösningen? Byt aldrig ut dina åsikter, byt ut folket! Eller gör som Schunnesson och kalla dem dumma och bortskämda. Det är så dumt att det nästan är Freudianskt.

Facken, SD och arbetskraftsmigrationen

Vad är egentligen fackföreningarnas inställning till de ickesvenska medborgare som kommer till sverige för att jobba?

Man har inget emot flyktingar som hamnar i utanförskap och hjälps av det offentliga, men om människor ska ut på arbetsmarknaden då är det en annan femma. Fackföreningarnas roll i debatten om migration och integration är det ofta tyst om. Trist.

För fackföreningarnas inställning till människor som reser för att arbeta och göra rätt för sig är allt annat än trevlig. Börjar man tala om arbetskraftsmigration som styrs av marknadens efterfrågan, eller blott människors dröm om ett arbete då säger det stopp.

Det var obehaglig läsning i DN ekonomi nyligen:

Man kan ifrågasätta om det verkligen finns ett behov av arbetskraftsinvandring när man har en massa ledig arbetskraft utanför dörren

Orden är Anders Bergsten, ombudsman för fackligt-politiska frågor på Fastighets.

Ella Niia, förbundsorsförande för HRF (Hotell och restaurangfacket) säger:

Det är befängt. Han har visat att han lever i en värld där lagen är en tanke som kanske kan fungera på skrivbordsnivå. Verkligheten ser inte ut så. Arbetsmarknaden är tuff redan för svenskar, hur ska då de som kommer från andra länder våga protestera

Resonemanget kanske inte är så konstigt: det existerar redan en arbetslöshet i Sverige och därför bör svenska medborgare få företräde till alla arbeten innan ickesvenskar får arbeten. Enligt principen svenska jobb åt svenskarna.

Men är arbetsmarknaden så stel att den funderar över den presumtiva anställdes medborgarskap? Är kompetens, arbetsvillighet, intresse kopplat till medborgarskapet? Är arbetsmarknaden ett nollsummespel, utan förmåga att växa? Kan inte nya anställda i sin tur skapa arbetstillfällen och dynamiska effekter? Är det bättre att neka människor arbete i Sverige för att de "inte vågar" protestera och hänvisa dem till arbetslöshet i hemlandet, eller en betydligt sämre län och arbetsvillkor.

Är vissa arbeten rentav mer lockande under vissa tidsperioder för arbetskraftsmigranter? En stor mängd västsvenska ungdomar åker exempelvis till Oslo för att jobba, ofta för att lägga undan pengar. Dessutom är det ett väletablerat faktum att utträngningseffekter inte är bevisade som arbetsmarknadsfenomen.

Kort och gott: utlänningarna är inte här för att sno ditt jobb, ta det lugnt.

I ett pressmeddelande från Sverigedemokraterna uttalade sig Sven-Erik Sällström:

Min fråga till migrationsminister Tobias Billström är om Sveriges regering överhuvudtaget tänkt igenom den nuvarande lagstiftningen med hänsyn till de svenska löntagarna och vilket ansvar man tar för att följa upp och kontrollera resultatet.

Kan den som har listat ut skillnaden mellan fackföreningarna och sverigedemokraternas inställning till arbetskraftsmigration höra av sig och förklara skillnaden?

Arbetare i alla länder förenen eder my ass. Arbetarsolidariteten inom vänstern verkar vara av en strikt nationell karaktär.

Björklund ändrar sig

Goda nyheter för de som läser teknisk utbildning. Samt ett bevis på att Björklund kan ändra sig när det är uppenbart att något har blivit riktigt snett.

Nu fattas även att de regler som gäller för lärarlegitimationen inte får helt absurda utfall, mycket finns att göra på det området. Tyvärr är en skrålegitimation inte den bästa lösningen på de problem som finns med läraryrket idag. Avsikten är god men tyvärr kan det få oönskade konsekvenser. Exempel på dessa beskrevs i en välskriven DN-debattare.

Temanummer om Europa

Jag har alltid varit av åsikten att det talas för lite om Europa i Sverige. Inte i betydelsen EU eller Eurovision song contest. Det har vi så det räcker och blir över. Däremot är frågor som europeisk identitet, europeiska politiska ofta sparsamt behandlade. Vi lever i en oerhört globaliserad tidsålder, såväl ekonomiskt som politiskt men ändå lever vi väldigt isolerade i vår nationalstat.

Axess har ett helt lysande temanummer om just Europa, man tar ett ordentligt grepp på den europeiska tidsandan men främst på relationen sverige/europa. Både Richard Schwartz artikel om nationalism och identitet och Thomas Steinfelds artikel om Sverige är väldigt läsvärda.

Lite uteblir frågan om vad vår bespottade europeiska unionen gjort (eller stjälpt) när det kommer till den europeiska gemenskapen och politiken. Helt klart är att nationalismen har utmanats av den europeiska unionen men inte på det sätt som vi alltid väntade oss. Ett ämne som jag säkert kommer återvända till.

Oxymoronen Sandelin

Gunnar Sandelin bygger vidare på sin vandrande självmotsägelse. Han skriver gång på gång på stora debattsidor att debatten om integration och migration är nedtystad, ja kanske rentav censurerad. Man förundras varje gång om Sandelin aldrig funderar på att han bereds utrymme på sveriges största debattsidor.

Orden nedtystning och censur förlorar allt värde och mening i takt med att Sandelin drar runt och gnäller över sin utsatta position.

Pris för dokumentären "Överdos"

Dokumentärfilmaren Martin Borgs får Bohmanpriset för sin dokumentär "Överdos: Nästa finanskris" som han gjorde i samarbete med Johan Norberg. Dokumentären tåls att ses flera gånger och har inte förlorat ett uns av aktualitet. Nu går hela att se på tuben!

Kongress, förnyelse och liberalism

Helgens LUF-kongress är avslutad. Det är en stor ära att få förnyat förtroende att leda förbundet. Mitt tydligaste budskap under helgen var att tiden nu är inne för att påverka Folkpartiet och se till att idéutvecklingen inom alliansen inte avstannar. Jag talade även om integrationspolitiken och sveriges historiska utveckling i samband med människors rörlighet.

Samtidigt som kongressen ägde rum hade Folkpartiet sitt partiråd. Där gick man igenom valanalysen, en rapport som jag bidragit till, samt valt en ny vice partiordförande. Med stort stöd och utan strid valdes integrationsministern Erik Ullenhag till andre vice ordförande, förnyat förtroende fick även Helene Odenljung.

Det är glädjande att min artikel om Folkpartiets bristande idéutveckling fick uppmärksamhet, då i samband med artiklar som berör frågan om Folkpartiets utveckling i synnerhet och alliansens utveckling generellt.

Sydsvenskan menar att alla krisar i alliansen, förutom moderaterna givetvis. De är även eniga med mig om att liberalismen lider andnöd inom Folkpartiet. Göteborgsposten uppmanar Folkpartiet att sätta igång med idéarbetet och välkomnar det nya partiprogrammet som kommer tas fram. Även GP instämmer i min kritik av partiets alltför enkelspåriga linje. Expressens ledarsida påminner om att FP har gjort två förlustval i rad och att man bör ta kritiken mot partiets kravställarlinje på allvar. Även SvD tar upp frågan och påminner om den bristande idéutvecklingen inom alliansen.

Om förändring och utveckling av alliansen och Folkpartiet ska börja då är det definitivt nu. Det är viktigt om så många som möjligt deltar i den här pågående diskussionen.

Andra som skrivit klokt om Folkpartiets utveckling är: Niklas Frykman, Catrine Norrgård, Mattias Sundin, Erik Svansbo. Missa inte heller Johan Ingerös tillbakablick över Folkpartiets 00-tal.

Kongress, partiråd och ideologi

Imorgon inleder LUF 2010 års kongress. Jag är föreslagen som fortsatt förbundsordförande och hoppas på medlemmarnas stöd.

För övrigt är det värt att nämna att LUF slår rekord vad gäller antal deltagare, och då är det ändå en mellanårskongress - handlingsprogram ska inte behandlas och inget val väntar.

Nästan samtidigt har Folkpartiet partiråd där man ska välja en ny andra vice ordförande för partiet. Eftersom Cecilia Malmström arbetar som kommissionär så har integrationsministern Erik Ullenhag föreslagits att ta över. Ett bra val.

Inte ska man dunka rygg i samband med dessa två trevliga sammankomster! Nej, därför skriver jag idag på Expressen sidan 4 om Folkpartiets ideologiska kris:

För faktum är att de liberala idéerna i dag är utspridda över flera partier. Det ställer högre krav på det förment liberala partiet att också agera liberalt. Det räcker inte att man har ordet liberalerna i partinamnet för att per automatik associeras med frihetliga idéer. Risken är att man nu slår sig till ro och tror att man kan köra med samma uppsättning kort även i nästa val. Det vore ett kapitalt misstag.

Folkpartiets valanalys

Har varit adjungerad till Folkpartiets valanalysgrupp som nu presenterar sitt resultat:

I rapporten pekar valanalysgruppen ut ett antal faktorer bakom valresultatet. Folkpartiets tydlighet i för svenska folket viktiga frågor bidrog till att attrahera väljare. Inte minst visar undersökningar att fokuseringen på skolfrågan varit lyckosam. Samtidigt innebar stödröstning och det faktum att många röstade på regeringens krishanterings­förmåga till att många potentiella folkpartiväljare valde andra partier.

Eftersom valanalysgruppens mandat i främsta hand var av en organisatorisk natur så har även mina synpunkter och bidrag varit av den organisatoriska typen. Jag har tryckt på när det kommer till frågor som rör partistruktur, relationen mellan ungdomsförbund-moderparti samt hur vi får in nytt folk i partiet.

Slutsatser man kommer fram till är exempelvis att det finns ett behov av att ta fram ett helt nytt partiprogram, att organisationen behöver centraliseras mer och att vi måste tänka om hur vi profilerar oss (större förankring i liberalismen!). Analysen innehåller många av de reformer som jag är övertygad om att Folkpartiet behöver genomföra för att vara ett relevant liberalt parti på 2000-talet. Många problem kvarstår däremot och jag är övertygad om att det behövs en grundlig ideologisk debatt inom partiet innan många av de politiska förändringarna kan påbörjas.

På samma tema: Christer Nylander, Mattias Sundin, Vision Sverige, Liberala Anna, Sebastian Hallén.

Att förändra partier

Statsvetaren och socialdemokraten Ulf Bjereld tar upp en viktig fråga om partistrukturer:

För det andra kan ett tudelat ledarskap vara ett av flera verktyg i arbetet med att öppna upp den alldeles för slutna och hierarkiska partistruktur som kapslar in socialdemokratin. Den socialdemokratiska "partiapparaten" (observera uttrycket!) avspeglar industrisamhällets behov och den tidens strävan att organisera industriarbetare efter geografisk tillhörighet. Industrisamhällets kollektivism ersätts nu av informationssamhällets (eller vad vi vill kalla det) individualism, men partiets organisation är kvar i det gamla.

Även inom FP har frågan diskuterats om två partisekreterare, en politisk och en organisatorisk. Övergången från folkrörelseformen till en mer flexibel partistruktur är i högsta grad relevant. Medlemsantal och aktivitetsgrad har sjunkit i flera partiet och kostymen är helt enkelt för stor. Kanske är det både vettigt att överväga organisatoriska förändringar samtidigt som man har regionala vallistor.

Helt klart är att många "gamla" partiet har stora problem med att förändras i grunden, då handlar det inte bara om politik. Även sättet att få in nya förmågor och idéer i partiet hämmas av att strukturerna är så sega. Folkpartiet är tyvärr väldigt dåliga på att få LUF-medlemmar att fortsätta i partiet, istället blir det ett litet antal medlemmar som av egen kraft lär sig partistrukturen.

Rättssäkerheten på vift

Skriver krönika i Sundsvalls Tidning om polisens haveri i Göteborg och den rättsosäkerhet som följer:

Till sist bevisar det här, att det största hot terrorismen på lång sikt utgör för ett modernt och demokratiskt samhälle inte är terrorn i sig, utan vårt svar. Detta oavsett om terrordåd utförs eller inte. De inskränkningar av grundläggande rättsprinciper och den massövervakning som krävs, är ett hot mot det öppna samhället. Att stänga gränserna och ge polisen friare tyglar är konsekvenser av rädsla. Varje demokratiskt samhälle måste skydda sig från såväl yttre som inre hot, men det får inte ske på bekostnad av medborgarnas trygghet, integritet och rättssäkerhet.

Fortsatt ökenvandring för S?

Lyssnade imorse på Jytte Guteland, ordförande för SSU, som intervjuades om Sahlins avhopp. Som tur var pressades hon gällandes konkreta förändringar av socialdemokratin som behövs för att en utveckling ska komma till stånd. Annars brukar denna typ av intervjuer mest bli långa hyllningstal.

Gutelands svar var undvikande då det bestod av olika synonymer till ordet "mod", samt en bortförklaring om att det är "så många områden" det handlar om. Receptet på förändringen formulerades i termer av att man inte ska motarbeta "utveckling". En tydlig inriktning från ungdomsförbundet?

Känslan man får av många ledande socialdemokrater är att man verkar sakna ideologiska svar och policyförslag som fungerar i praktiken. Så länge man har perspektivet att det är makten som måste ordnas i första hand och att man därefter ska fundera på vad som är fungerande politik då har man missat något.

I Expressen kan man läsa att Jytte Guteland föreslås som partiledare. Det välkomnar jag. På sätt och vis fullbordas då socialdemokratins idélösa ökenvandring, ett crescendo av floskler som inte leder någonvart. Där det mest konkreta förslaget stavas "satsningar i strategiska branscher".

Innan socialdemokratin skaffar sig en politik som faktiskt ser ut att ta sverige någonstans då kvittar det hur djupt man gräver i partiapparaten efter en efterträdare till Sahlin. För de flesta förstår att ett byte av omslag inte förändrar boken.

På samma tema: SVD Ledarblogg, DN, AB, AB2, Scaber Nestor, Expressen, Karl Sigfrid, Jonas Morian, Claes Krantz, Lena Sommestad, Tianmi, Jens Holm, EX2, GP, GP2, GP3, SVD, SVD2

Socialdemokratisk jämförelse

Gästbloggaren Stig Andersson skriver på Eva Hillen Ahlströms S-blogg följande:

Jag kan inte se någon skillnad mellan Nazisterna och Nya moderaterna.

Begåvat.

När S ändå håller på och förnyar (?) sina partitoppar så kanske de även borde se över sina gräsrötter.

På samma tema: Broman

En ny värld

Skrev förra veckan i Nerikes Allehanda (ej på nätet) om valet i Brasilien och en ny global världsordning:

Vad vi ser i världen är nu att länder som länge varit kroniskt fattiga håller på att ta plats i den globala ordningen. I Europa har vi nästan tagit för givet att vi är alltings mitt, såväl ekonomiskt som kulturellt. Men vad vi ofta glömmer är att den Europeiska dominansens är en historisk parentes. Under en lång tid i världshistorien var det länder och imperier som det Ottomanska riket och Indien som dominerade. Kanske är deras tid tillbaka. Oavsett så rör vi oss allt snabbare från en unipolär värld, där USA dominerar till en multipolär värld som har många starka aktörer. Världen förändras snabbt omkring oss. Länder som Turkiet, Kina, Brasilien och Indien visade redan självförtroende under klimatförhandlingarna i Köpenhamn. De kommer allt snabbare att ta för sig.

Två böcker som båda tar upp temat med 2000-talets förändrade maktordning och dessutom gör det utan att förutspå några jobbiga kataklysmer är Fareed Zakarias "The post American World" och Timothy Garton Ash "Free World: Why a Crisis of the West Reveals the Opportunity of Our Time". Båda är positiva och ser stora möjligheter för såväl fred, handel och samförstånd mellan olika länder i framtiden.

Dessutom saknar de helt den deppiga inställning som ofta kommer från Europa och USA där man räds en världsordning som inte är centrerad kring den anglosaxiska världen. Viktiga perspektiv om man är av åsikten att den som inte förmår förändras och se möjligheter är dömd till undergång.

Idédebatter inom borgerligheten

Nyligen skrev Markus Uvell, nytillträdd VD för Timbro på DN Debatt om borgerligheten och förnyelsen. Jag delar i mångt och mycket hans problemformulering:

Borgerlig politik är mer än budgetbalans, och den svenska borgerligheten är större än de borgerliga partierna. Här finns i dag ett slags idémässigt vacuum, en svaghet hos den borgerlighet som framstår som så stark. För att skapa genuint stöd hos väljarna, och lägga grunden för en bestående borgerlig dominans i Sverige, krävs något helt annat.

Däremot är jag inte helt säker på alla hans lösningar för de borgerliga partierna. Många av lösningarna låter som "more of the same", vilket inte behöver vara negativt, frågan är hur många nya väljare som kan tillkomma på den politiken.

Idag skriver Maria Eriksson i SvD på liknande tema en lysande artikel om de problem som kan uppstå om borgerligheten fastnar för mycket i ett ekonomiskt förhållningssätt:

/../ en idédebatt som mest liknar ett ekonomiskt seminarium. Det har talats om att det behövs ett värderingsskifte – men hur ska det gå till när borgerliga idéer nästan alltid utgår ifrån ekonomiska frågeställningar? Finns det till exempel någon ambition att göra upp med det synsätt där politikens uppgift är att frigöra människor, vare sig de vill eller inte, och där skillnader aldrig kan vara ett resultat av fria val?

Det finns ett problem när allt fokus hamnar på ekonomin. Givetvis är det så att även plånboksfrågor är ideologiska frågor. Från vänstern söker man ofta definiera skattefrågor som rent egenintresse, helt utan koppling till liberala idéer om individens självbestämmande. Det är viktigt att kopplingen mellan ekonomi och självbestämmande blir tydlig. Men det finns problem om idédebatten stannar där. Men sedan finns det andra områden där alliansen helt klart tappar. Exempel är socialförsäkringsområdet, integritetsfrågor, integration och miljöpolitik.

Helt klart finns mycket att göra. Idédebatten är ju inget som bara "händer" och sedan är avklarat. Det är något som pågår och där nya frågor behöver lyftas, nya röster höras och helt nya vägar prövas. Liberaler och konservativa som inte vågar pröva nya idéer kommer inte förtjäna en valvinst 2014.

Lästips!

Läs Cornucopia! Viktigt inlägg om gripandet i Göteborg som egentligen skulle vara inhämtande av vittne.

På ett helt annat tema men fullständigt lysande är Ola Bergs (Apelsineld) text om makt, maktkritik och vänstern, obligatorisk läsning.

Nyansering av integrationsfrågor

Lars Persson på bloggen "Vi i Sverige" nyanserar katastrofbilderna av den svenska integrationen:

Tvärtemot vad många tror så arbetar de flesta invandrare. De betalar också mer i skatt till samhället än de får tillbaka i form av bidrag. De flesta bor också i samma områden som infödda svenskar. Bara 14% bor i något av de ”utanförskapsområden” som journalister åker till så snart de ska skriva något om invandrare.

Folkpartiet och liberalismen

Skriver i Tidningen NU (ej på nätet) om liberalismen och Folkpartiet:

I förra tidningen NU ställdes en fråga om Folkpartiet är liberalt nog. Mitt svar blev så långt och så sent inkommet att jag istället skrev en debattartikel på temat. Min utgångspunkt är det inom partiet omhuldande ordet ”tydlighet”. Detta heliga mantra inom Folkpartiet under senare år. Det innebär konkret att vi är tydliga i våra budskap, vad vi vill och vart vi är på väg. Därutöver kan man även tolka in att vi inte velar, att vi inte är opportunistiska eller vänder kappan efter vinden. Det är en självuppfattning grundad i undersökningar som visar att många väljare helt enkelt uppfattar oss som väldigt tydliga. För många Folkpartister är det här lite av en skänk från ovan. Slut är de dagar då partiet uppfattades som otydligt, veligt, mesigt och snällt.

Låt även mig vara väldigt tydlig: det är inte ett problem att Folkpartiet är ett tydligt parti. I den marknad av åsikter som partipolitiken är finns inte plats för otydliga och lata partier som inte kämpar för sina principer och varumärke. Min invändning är att vi har tagit strid för fel saker och därmed både uppfattas och troligtvis blivit mindre liberala som en konsekvens. Segern känns dessutom lite fadd. Vi har under fem år befunnit oss stadigt på 7%. Inte en förlust men knappast någon seger för sveriges förment liberala parti.

Jag är övertygad om att det finns en stark liberal kärna som genomsyrar hela partiet, det är dessutom LUF:s uppdrag att uppmärksamma och stärka den. Jag tror definitivt inte att Folkpartiet har övergivit liberalismen. Däremot har man i sitt sökande efter uppmärksamhet och media inte alltid filtrerat utspelsidéerna genom ett liberalt nät.

Liberalismen är centrerad kring rättigheter och skyldigheter. Kanske är ett problem att vi koncentrerat oss främst på det senare: individens skyldigheter gentemot staten. Det har gått så långt att Markus Uvell, VD på Timbro, i en artikel på DN Debatt (01/11) identifierar just ”kravliberalismen” som vårat signum samt där vår potential befinner sig.

Tydlighet innebär inte endast tydliga krav, det kan även vara tydliga konflikter för friheten. När romers rättigheter ställdes på undantag i hela Europa och även vår egen migrationsminister Tobias Billström svajjade med principerna då fanns ett solklart tillfälle för ett liberalt parti att ryta till. Ingen gillar en bråkstake. Men å andra sidan kommer ingen komma ihåg den som aldrig tog strid för sin övertygelse.

Det är farligt om det skapas en kultur i Folkpartiet där vår enda möjlighet till uppmärksamhet baseras på kravställdandet. Ett parti som endast domderar om krav på föräldrar, barn, invandrare kommer snart inte associeras med annat än krav. Vi måste inse att politikens, och för den delen mediernas logik kretsar kring konflikter. Att vara snäll utan motpart ger ingen uppmärksamhet. Det vet alla. Men att ta strid för sina principer kan också ge uppmärksamhet. Varför inte börja ställa krav på LO-kollektivet, moderaterna och socialdemokraterna? Denna oheliga allians som håller unga, invandrare och lågutbildade utanför arbetsmarknaden. Det är fyra år tills nästa val och om vi ska påbörja något nytt då ska det påbörjas nu. Vi kan inte sitta med samma uppsättning kort val efter val.

Liberalismen finns i Folkpartiet men den är tilltufsad och har gömt sig. Vi är alltjämt det parti vanliga människor (nej, ledarskribenter och debattörer är inte vanliga människor) associerar med liberalism och frihetliga idéer. Det är bra givet omständigheterna. Men om vi ska behålla denna koppling då vore det inte fel att då och då ta strid för sådant som många associerar med liberalismen: rättigheter, friheter, solidaritet – en tillåtande attityd som ser att statens intressen inte alltid är individens intressen. Våga ta strid för de glömda, våga ta strid för friheten. Men gör det tydligt!

I ETC om politikens gränser

Skriver i ETC om burkan och lagstiftningen, varför frågan borde mana till eftertanke om politikens gränser:

Varför är det då ingen som med politiska medel i jämställdhetens namn försöker utplåna användandet av burkan eller niqaben? Den diskussionen är troligtvis både lång och mödosam. Är det då inte bättre att vi alla koncentrerar oss på att diskutera vad det är politiken egentligen ska bestämma i vårat privatliv? Kanske finns där goda möjligheter till allianser mellan liberaler och socialister.

Ett poäng till Pagrotsky

Leif Pagrotsky skriver debattinlägg i Expressen. Jag uppskattar hans text av två anledningar: den är inte tillväxtfientlig, något som faktiskt tillhör ovanligheten i hos vänstern nuförtiden. Det andra är att Pagrotsky faktiskt ser på den svenska ekonomin ur ett globalt perspektiv och inser att Europa inte har tagit initiativet.

Så långt är det bra läsning.

Men när det kommer till en färdplan för framtiden är artikeln väldigt tom. Nästan lite faderligt avslutar Pagrotsky

Med tanke på den stjärnsmäll som de nyliberala tankegångarna just har åkt på, känns det mer modernt att inse att gemensamma utmaningar kräver mer - inte mindre - av gemensamma lösningar. Ökat ansvar för demokratiskt valda regeringar. Så möter vi framtidens utmaningar på svenska.

Vad betyder detta egentligen? Den som kan komma med ett gott svar får fraktfritt ett exemplar av Hayeks Vägen till träldom hemskickat. Hur möter man utmaningar "på svenska"? Vilka nyliberala idéer? Är enorma statliga räddningspaket till banker nyliberalt? Subventionerade bostadsmarknader, är det nyliberalt? Pagrotsky hinner lite ofokuserat kritisera Urban Bäckström och Svenskt Näringsliv, oklart varför däremot.

Och vad innebär egentligen "gemensamma lösningar"? Det är som att be om en vägbeskrivning till Stockholm och få förklarat att "det ligger österut". Kan Pagrotsky vara lite mer precis? Tyvärr är avslutningen ett ordentligt antiklimax, lite som socialdemokratin 2010.

Det håller inte att säga att kompetens är viktigt, alla vet att kompetens är viktigt. Då är det väl bra att vi redan idag spenderar rekordbelopp (främst privat) per capita på såväl kompetensutveckling som forskning.

Men Pagrotsky har nått betydligt längre än de flesta socialdemokrater. Istället för att gasta om att liberaler i smyg hatar välfärden fokuserar faktiskt Pagrotsky på riktiga problem. Kanske är artikeln en följetong där nästa avsnitt innehåller lösningar på tillväxtens problem? Jag väntar med spänning.

På samma tema sågar Johan Ingerö en socialdemokrat som inte går lika långt i analysen som Pagrotsky.

Kritik på repeat

Nisha Besara besökte ett Timbroseminarium och berättar nu brett om "högerns integrationsdebatt".

Att döma ut hela den borgerliga (liberala och konservativa) integrationsdebatten utifrån ett seminarium man misstolkar och en rapport man hunnit läsa inledningen på känns fattigt. Inlägget på Newsmill har egentligen samma innehåll som ett inlägg hon tidigare skrev på sin blogg. Jag har redan bemött hennes kritik av seminariet här.

Någonstans drabbas man även av den - förhoppningsvis ogrundade - misstanken att Arenas chefsredsaktör Nisha Besara inte orkar eller djupare vill förstå liberala integrationsidéer. Istället väljer hon medvetet att missförstå, misstolka eller dra alltför snabba och kantiga slutsatser. Det känns inte hederligt och det är framförallt inte konstruktivt om man på allvar vill öppna upp för en bredare integrationsdebatt.

Göteborg behöver sprututbytesprogram nu!

Flera läkare skrev igår ett viktigt inlägg på GP-Debatt om behovet av sprututbytesprogram i Göteborg:

Göteborgs kommunstyrelse ser ingen anledning att inleda en dialog med Västra Götalandsregionen om ett regionalt sprututbytesprogram. Vi ser närmare 3 000 anledningar, vilket motsvarar det antal tunga missbrukare som beräknas finnas i vår region

Det finns så oerhört mycket forskning som visar att sprututbytesprogram är effektiva för att minska spridningen av smittsamma sjukdomar och öka graden av vaccinering. Jag har tagit upp några av dessa bevis här, här och här.

Motståndet som exempelvis moderaterna i Göteborg ger uttryck för är egentligen en gåta. Problemet är att denna obstinata envishet kostar människor livet. Det går inte att sitta uppe på sin höga häst och moralisera över att sprututbytesprogram "legitimerar" missbruk. Missbruk existerar vare sig vi vill eller inte, frågan är vad politiker kan göra för att förbättra livet för de som är missbrukare?

Därför skickar jag en öppen uppmaning till Johan Ransgård, kommunalråd för moderaterna samt Hampus Magnusson, ordförande för MUF Göteborg: tänk över er position. Jag vet att ni båda är resonliga personer. Lyssna på smittskyddsläkarna i Västra Götaland, dra lärdomar av HIV-spridningen i Stockholm. Eller om ni vill ha helt oberoende källor: lyssna på den Australiensiska hälsovårdsmyndigheten som efter 20 år av sprututbytesprogram kunde konstatera att det har varit en massiv succé och att troligtvis så många som 25 000 HIV-fall hade undvikits.

Vittne eller misstänkt, same shit different name?

Måste säga att jag är uppriktigt förvånad över att mer inte skrivits om gripandet av 39-åringen i Göteborg:

Den 39-årige fyrabarnspappan greps brutalt vid polisens samordnade aktion i lördags morse. Han tvingades att sitta naken på golvet med händerna över huvudet med vapen riktade mot sig. Samtidigt fanns hans hustru och fyra barn i hemmet. I SVT:s Debatt i tisdags kväll berättade mannen att han samma dag fått besked från åklagaren att han inte var misstänkt för förberedelse för terrorbrott. Han skulle bara höras som vittne. Det fick de närvarande polischeferna i studion se ut som frågetecken.

Elementärt i varje rättssäkert samhälle borde vara att man kan vara säker på att polisen sköter sitt jobb. Ett kommunikationsmisstag där man blandar ihop "vittne" med "terrormisstänkt" känns inte tryggt. Det verkar tyda på en oerhörd oreda hos polisen i en krissituation.

Den drabbade familjen förtjänar skadestånd och en offentlig ursäkt från polisen. Denna typ av brutala gripanden av fullkomligt oskyldiga personer i gryningen är fullständigt ovärdigt ett land som Sverige. Sedan är det självklart att en person som på goda grunder misstänks för förberedande till allmän förstörelse och mord ska gripas snabbt och inte ges några möjligheter att fly.

På samma tema: SVT, AB, GT,

Mutor i politiken

Måste säga att jag är lite förvånad över att riksdagspartierna inte vill ha någon gemensam mutpolicy för riksdagsledamöter och andra politiker.

Är inte en gemensam policy precis vad som behövs för att undvika godtycke och en situation där det är medier som helt spontant definierar vad som är en muta eller inte. Ta exemplet med Sahlin och Tennismatcherna, som nu inte anses vara en muta av åklagaren.

Vad politiker behöver är förutsägbarhet. Bättre vore istället med riktigt tydliga riktlinjer. Politiker kommer även i fortsättningen att ha kontakter med företag och organisationer av olika slag. Det finns redan regler för vilka gåvor man få ta emot. När det kommer till resor av olika slag då är det betydligt mer otydligt. En förteckning av vilka man låter sig bjudas av är en lösning, lite på samma sätt som lobbyister i Bryssel kommer behöva registrera sig.

Förvalta eller förändra Sverige?

Ställer i Sundsvalls Tidning frågan om Alliansen siktar på att förändra eller förvalta Sverige:

En politik för fler jobb handlar inte om att gynna de som redan har, det handlar om att skapa möjligheter för den som länge saknat hopp. Ett led i detta är att på allvar börja skapa nya arbetstillfällen, inte genom konstgjord andning, det vill säga socialdemokratisk valfläskpolitik. Det måste handla om att skapa förutsättningarna för nästa IKEA, Ericsson och Skanska. Det är dags att sluta förvalta och börja förändra.

Martin Kellerman, en antisemit?

Med anledning av att Björn Wiman från DN Kultur valde att ta bort en Rockystrip med hänvisning till att innehållet var antisemitiskt skrev jag igår på Newsmill:

Allt som är roligt är subversivt skrev en gång George Orwell. Det är givetvis sant. Men i det här fallet är det subversiva en snygg skildring av hur ett antisemitiskt resonemang faktiskt går till, inte något antisemitiskt i sig. Slutsatsen av den här situationen kan endast vara att Björn Wiman på DN skämtar med oss eller att han helt saknar humor. Jag hoppas innerligt på det första. Annars hoppas jag att han kommer med en oerhört klok förklaring över Kellermans (tydligen omedvetna) antisemitism. För en sådan förklaring har han inte kommit med än.

Vill bara påpeka att jag inte med ett ord nämner ordet "censur" i artikeln. Det är ett ord som inte är helt lämpligt att använda i detta fall.

På samma tema: Nyheter 24, Utsikt från höjden, Hanna Fridén, Lisa Magnusson, SVD:s ledarredaktion.

Ullenhag, integration och ghettolagar

Skrev förra veckan i Expressen om integrationsministern Erik Ullenhags besök till Malmö efter attackerna där:

Vi måste tänka efter hur vi bemöter svåra kriser som drabbar vårt land. Vill vi göra detta till en fråga för alla eller en fråga för enbart invandrare? Integrationspolitiken bör vara ett verktyg för att skapa möjligheter och sammanhållning i samhället. Integrationsministern ska vara en förgrundsfigur i denna strävan och därför är det otroligt viktigt att Ullenhag väljer rätt frågor att agera i. Skotten i Malmö är ett hot mot hela det svenska samhället, inte bara mot personer med utländsk bakgrund. Ullenhag har konstaterat just detta, men trots denna insikt agerat mot bättre vetande. Beatrice Ask - inte Erik Ullenhag - borde ha genomfört resan till Malmö.

Ullenhag vill givetvis väl och menar helt rätt att attackerna är en attack mot hela Sverige, därför är det konstigt att både artikeln och besöket får en integrationskaraktär.

Samma dag som artikeln publicerades skrev Ullenhag om segregationen och bostadsmarknaden:

I Sverige har vi under allt för lång tid haft en bostadspolitik som har befäst sociala strukturer och fördjupat utanförskapet. Men i kampen för att bryta boendesegregationen är det viktigt att betona att det inte är människorna som bor i dessa områden som är problemen. Hårdare tag och tuffare regler för just dem är kontraproduktivt.

Det är viktigt att Ullenhag lyfter de här frågorna samt att han vänder problemformuleringen till att handla om bostadsmarknaden. Han uppmärksammar även ett par viktiga lösningar som förtätning av städer och blandad bebyggelse. Det är signaler på att man vill vända debatten åt rätt håll, i kontrast till den aggressiva danska symbolpolitiken som mest handlar om att klanka ner på invandrare istället för att lösa systemproblem som existerar i samhället.

Tyvärr tar inte Ullenhag upp några konkreta lösningar. Det vore exempelvis bra att kraftigt reformera PBL, införa fri prissättning på hyresrätter samt sänka byggmomsen. Det är alltjämt dyrt och krångligt att bygga i Sverige. Att dessutom bygga om, stycka upp och hyra ut i andrahand är inte det enklaste. Det är inte mycket marknad att tala om.

På precis detta tema kommenterade jag nyligen en artikel av Nima Sanandaji på Reformbanken (Svensk Näringsliv). Där finns ett par konkreta lösningar för Ullenhag att ta del av. Hans målsättningar är bra, nu gäller det bara att gå från ord till handling.

På samma tema: Kjellberg, Joakim Larsson, Lasses blogg