Den mångkulturella samhällets verklighet

Skriver på Newsmills "julkalender". Uppmaningen var att skriva om förväntningar inför 2010. Jag kombinerar med en väldigt kort tillbakablick på 2000-talet. Förhoppningen är en vettigare debatt om det multikulturella samhället:

Att referera till Samuel Huntingtons Clash of Civilizations är närmast obligatoriskt vid varje tillbakablick på 2000-talets första decennium. Inför detta decenniums sista år tänker jag själv göra mig skyldig till detta. Huntingtons dystra profetia om ett 2000-tal där kulturella och religiösa identiteter är den främsta orsaken till konflikter har under de senaste tio åren varit oerhört relevant, men kanske inte på det sätt han väntade sig.

Civilisationernas skyttegravar befinner sig inte alltid på nationalstaternas gränser. Inte heller är slagfältets kombattanter alltid representanter för de olika civilisationerna - muslimska, hinduiska, kristna eller liknande. Europa har blivit ett ideologiskt slagfält för idéer om samhällets grundvalar. Vilken roll (om någon) ska religionen spela i samhället? Hur ska det multikulturella samhället fungera (om det ens går)? Är pluralism alltid av godo?

Att som vissa nationalister utmåla muslimer som en huvudaktör är felaktigt. Europas muslimer är relativt maktlösa inför majoritetssamhällets diskussioner och förändring, omröstningen i Schweiz är ett exempel på detta – slöjförbudet i Frankrike ett annat. Det är i den etablerade politiska ordningen det råder krig om idéerna.

Det multikulturella samhället är inte problemfritt, lika lite som det etniskt homogena samhället är det. Båda utmanar idéer om minoriteters skydd, demokratins legitimitet och frågan om nationella identiteter. Jag tänker vara lite vågad och säga att vi fortfarande befinner oss lätt chockade i startgroparna. Länder som Holland, Frankrike och Storbritannien har på ett mer brutalt sätt konfronterats med problemen, och gått lika olika vägar för att lösa problemen.

Frågan om det demokratiska samhällets normer och positioner på 2000-talet kan inte ignoreras.

Vissa ropar efter svenska värderingar. Svenskheten i dess ”ursprungliga” form ska sättas i det främsta rummet. Alla ska förhålla sig till en norm utkristalliserad av bittra män från Sölvesborg. Oavsett vad frågan är kommer svaret lyda osvenska muslimska invandrare.

På Sveavägen menar man att det inte existerar svenska normer, i den postmoderna världen är Socialdemokraternas Sverige en normmässig tabula rasa. Alla perspektiv är giltiga, alla positioner skapar sina egna förutsättningar. Motståndaren är per definition essentialist och tvingar på oliktänkande den vita mannens normer. Miljöpartiets Yvonne Ruweida med sin normkritiska myndighet är ett talande exempel på detta.

Ingen av dessa två positioner verkar få något gehör från breda folklager. I någon mån är båda perspektiven politiska projekt där identitet och samhälle antingen ska stöpas i ett mytiskt nationell skimmer eller helt tillintetgöras. Ingen av vägarna leder till en ljus framtid.

En av mina förhoppningar inför 2010 är att vi i Sverige kommer inse följande:

Sverige, som alla andra länder, bygger på vissa samhällsnormer. Vi kan försöka blunda hårt och bortse från detta eller så kan vi ägna tid och fokus åt att nå klarhet i vad detta innebär för människor som bor i det här landet. Ju förr vi inser att vi är ett väldigt udda land sett ur ett internationellt perspektiv desto bättre. Sverige utmärker sig särskilt för sin syn på jämlikhet, jämställdhet och tilltro till individens förverkligande och frihet.

I detta mångfaldens Sverige uppstår tveklöst för en rad problem, och flera av dessa har vi redan bevittnat. Exempelvis när egalitära, liberala ideal om jämlikhet och jämställdhet möter djupt rotad konservatism uppstår konflikter. Det gör ont när normer och värderingar krockar - att tro något annat vore märkligt.

Sjukdomstillstånd måste erkännas innan tillfrisknandet kan påbörja, brukar man säga inom psykiatrin.

Vilken och vems svenskhet?

Skriver krönika i Nerikes Allehanda (tyvärr inte på nätet) om begreppet svenskhet:

Hur mycket mångfald tål demokratin? Det är titeln och den röda tråden i statsvetaren Andreas Johansson Heinös avhandling. Heinös utgångspunkt är att det behövs något sammanhängande kitt i samhället för att demokratin ska fungera väl. För mycket mångfald och tolerans gentemot kulturella uttryck som går stick i stäv med samhällets normer kommer i längden inte fungera, menar han.

Sverige har förändrats mycket – aldrig tidigare har vi haft en så oerhört stor mångfald av kulturer, etniciteter och religioner. Är detta alltid någonting positivt? En slutsats Heinö drar är att det generellt sett är bra, men samtidigt förenat med en rad problem. Tacksamt nog presenterar han även en lösning. Det behövs något gemensamt, helt enkelt en känsla av samhörighet.

Vissa i Sverige menar att den här samhörigheten endast kan byggas genom att exkludera, bygga upp murar mot det främmande. Dessa röster är idag på 2000-talet förhållandevis ensamma i debatten om svenskhet.

Min mening är att Heinös svar är inte är särskilt kontroversiellt. Svenskhet finns – oavsett hur mycket det förnekas. Men det är en kontroversiell fråga. Stora problem uppstår när etablerade politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson inte klarar av att koppla svenskheten till något positivt. Båda har i debatter ifrågasatt om det verkligen finns något som heter svenskhet. Denna inställning har lett till att det har varit fritt fram för de som vill avgränsa det svenska och som i praktiken har tagit patent på att diskutera denna typ av frågor. Det offentliga Sverige har lämnat dörren öppen och resultatet av det är det beklämmande debattläget.

Att invandring både är bra och lönsamt i längden råder mindre tvekan om. Därför är det en katastrof att vi så länge fört en förvirrad och tafatt integrationspolitik. Detta kombineras med ett debattklimat där minsta antydan att tala om svenskhet renderar drev och grova anklagelser om rasism. Att ignorera att det oavsett våra politiska agendor finns värden och begrepp som kopplas samman med svenskhet är farligt. Ett förnekande leder endast till att människor från utlandet slår emot de glastak som finns i samhället när kulturer krockar. I en nyligen publicerad undersökning från World value survey kan man läsa att Sverige placeras längst bort från mitten värderingsmässigt i ett globalt perspektiv. Att ignorera att det finns samhällsnormer som utmärker Sverige är destruktivt.

Det är uppenbart att ingen identitetstillhörighet är statisk eller stängd för influenser. Något som vi idag sammankopplar med svenskhet, exempelvis jämställdhet och jämlikhet var knappast populära begrepp under tidigt 1800-tal.

Svenskhet bör ses som och göras till någonting positivt som man vill vara en del av. Tillsammans ska man känna gemenskap och samhörighet. Öppenhet för och välkomnande av personer med annan kulturell och etnisk bakgrund bör vara en självklarhet. På inget sätt ska känslan av en gemensam svenskhet utesluta andra former av tillhörighet. Som barn till polska immigranter har jag en mångbottnad identitet, likt många andra svenskar.

Först när vi slutar förneka att det finns något som är svenskt kan vi skapa något positivt av det. En diskussion om vad detta är vore välkommet. Svensk integrationspolitik måste ha meningsfulla målsättningar och vi kan inte känna skräck inför att diskutera vad som är gemensamt och vad som bör knyta oss samman för ett välfungerande samhälle.

(För den intresserade kan avhandlingen köpas här)